Palomar om tanken på en tid utanför vår erfarenhet

Herr Palomar vill komma underfund med varför han fascineras av leguaner. Därför besöker han då och då terrariet i Jardin des Plantes i Paris. Han iakttar Iguana iguana, vars gröna skinn är hopfogat av prickiga fjäll, dess tandade kam längs ryggraden, det grönfjälliga huvudet, halsen med två runda skivor som från en hörapparat, och

”en mängd tillbehör och småsaker, finesser och utstyrsel till dess försvar, en provkarta över de former som finns tillgängliga i djurriket och kanske också i de andra rikena, alltför många saker för att befinna sig på ett enda djur, vad har de där att göra? Är de till för att maskera någon som håller på och tittar på oss där inifrån?”

Är det de konstjorda miljöerna i burarna och montrarna, där reptilerna lever bland grenar och stenar hämtade från urskogar eller öknar, snarare än reptilerna i sig, som lockar Palomar?

”På andra sidan glaset i varje bur finns världen före människan eller efter, som bevis på att människans värld inte är evig och inte är den enda. […] …varje monter är en ytterst liten provkarta på de världar människan är utesluten från…”

”Varje exemplar ur denna antediluvianska djurfabel hålls således vid liv på konstlad väg, nästan som en tankehypotes, en fantasiprodukt, en språkkonstruktion, en paradoxal argumentering avsedd att visa att den enda sanna världen är vår…”

Betraktandet blir till sist outhärdligt för Palomar. Han måste ut i det fria, till den verkliga världen, människans värld. Han går genom krokodilernas stora sal:

”Vad väntar de på, eller vad har de slutat att vänta på? I vilken tid är de nedsjunkna? I arternas tid, undandragna tiden som rusar iväg i ilfart från individens födelse till hans död? Eller i de geologiska erornas tid som flyttar på kontinenterna och gör jordskorpan hårdare på de uppstigande landområdena? Eller i solstrålarnas långsamma avsvalnande? Tanken på en tid utanför vår erfarenhet är outhärdlig. Palomar skyndar sig att gå ut ur reptilernas paviljong, som man endast kan besöka någon gång då och då och i förbigående.”

Är verkligen tanken på en tid utanför vår erfarenhet outhärdlig? På ett sätt: ja. Vem tilltalas av tanken på den egna existensens upphörande? Å andra sidan är vår icke-existens före vår födelse och vår icke-existens efter vår död världens normaltillstånd och vi borde vänja oss vid det.

Jag kan ibland uppleva ett slags fascination, till exempel under en stark naturupplevelse, eller om jag efter en längre tids bortovaro återvänder till en plats eller ett socialt sammanhang, inför detta att min existens lämnar världen tämligen oberörd. Att universum skiter i oss. Detta faktum kan i samma ögonblick fylla mig med både fasa - och ett paradoxalt lugn.

Italo Calvino: ”Palomar”. (Kursiveringarna i citaten är mina)

Palomar om liv och läsning

Det sista av styckena i Italo Calvinos "Palomar" heter "Hur man lär sig vara död"

"Herr Palomar beslutar att hädanefter uppträda som om han vore död, för att se hur världen klarar sig utan honom. Sedan en liten tid tillbaka har han märkt att saker och ting inte längre förhåller sig som förut mellan honom och världen; om det förut tycktes honom som om de väntade sig något av varandra, han och världen, kommer han nu inte längre ihåg vad det var de väntade sig, om det var av ondo eller av godo och inte heller varför denna väntan höll honom i en ständigt ångerfull oro."

I denna fullkomligt lysande text analyserar Palomar sedan hur det är att vara död. Det visar sig inte vara utan problem. Där finns stora lärdomar att hämta.

Och inte bara om detta att vara död.

För den levande, som plågas av att ännu inte ha hunnit läsa allt det han vill läsa finns även livsvisdom:

"Palomar underskattar inte de fördelar som den levandes belägenhet kan ha gentemot den dödes, inte vad beträffar framtiden, där riskerna alltid är mycket stora och förmånerna kan vara kortlivade, utan vad beträffar möjligheten att förbättra formen på sitt eget förflutna. […] En människas liv består av en summa av händelser där den sista rent av skulle kunna förändra innebörden av hela summan, inte för att den räknas mer än den föregående utan för att händelserna när de en gång innefattas i ett liv, infogar sig i en ordning som inte är kronologisk utan svarar mot en inre arkitektur. En person läser till exempel vid mogen ålder en bok som är viktig för honom, som får honom att säga: "Hur kunde jag leva utan att ha läst den!" och även: "Så synd att jag inte läste den när jag var ung!" Nåväl, dessa påståenden är inte av någon större betydelse, i synnerhet inte det sistnämnda, ty från det ögonblick då han läst den där boken, blir hans liv livet hos någon som läst den boken och det har föga betydelse att han läst den tidigt eller sent, för även livet som föregick läsningen antar nu en form som är märkt av den där läsningen.

Detta är den svåraste delen för den som vill lära sig att vara död: att övertyga sig om att ens eget liv är en redan avrundad summa, helt och hållet i det förflutna, en summa som man inte längre kan addera något till…"

(Italo Calvino: Palomar. Översättning Viveca Melander. Bonniers 1985)