onsdag 21 oktober 2009

Vågorna

Jag avslutar läsningen av Virginia Woolfs "Vågorna", lägger ifrån mig boken och sitter en stund och tänker på vad jag läst.

Några rader här, bara. (Vad annars brukar jag skriva?)


Det är en formidabel bok. Det är ingen lättläst bok. Det är ett konstverk som kräver en del ansträngning, men som i gengäld öppnar en rik erfarenhetsrymd. Om vad det är att vara människa, om tidens gång, om döden.


Språket är poetiskt och mjukt böljande och så rikt på iakttagelser av natur och färger och former och miljöer att det till en början fanns, i alla fall för mig, ett motstånd (men så här kan man inte skriva!) som bara långsamt övervanns. När motståndet övervunnits trollbands jag.


Vi följer sex människor, män och kvinnor, Louis, Rhoda, Susan, Jinny, Neville och Bernhard, från en gemensam ungdomstid till mogen ålder. Det sker genom återgivandet av inre monologer, medvetandeströmmar; tankar, intryck, meningar; en växelsång, i början i mycket korta, senare i längre textstycken.


Personernas upplevelsevärldar tangerar varandra och samma situationer speglas i olika medvetanden.

Detta att världen ses som i ett prisma visar också på människans kameleontiska natur, att vi är olika människor i olika situationer, olika människor för oss själva och för och med varandra.


Ett tema som jag tycker mig uppfatta är ett melankoliskt och sorgset "vad blev det av mitt liv?".

Personerna utvecklas åt olika håll, skingras och möts igen, dras till varandra och stöts bort.

En sjunde person, Percival, dör ung i det koloniala Indien och hans frånvaro och saknaden efter honom, tomrummet, blir en yta där det storslagna som skulle bli, men inte blev, projiceras.


Bernard blir den som efter hand dominerar. Bernard som ständigt antecknar och vill fånga allt som sker i ord, i berättelser. Men som också till slut finner en befrielse i att ge upp orden för den omedelbara upplevelsen, för livet.


Jag sitter kvar med den igenslagna boken och jag tänker: hur ska jag kunna hålla kvar i minnet den värld som ryms innanför bokens pärmar? Hur ska jag kunna samla, ordna och minnas den erfarenhet den gav mig. Omläsning, ja - men redan sneglar jag på raden av olästa böcker i hyllan här intill.

Varför detta maniska läsande, denna rastlösa konsumtion av böcker?

Jag borde stanna upp, läsa ännu långsammare, låta orden och textens innebörder klinga ut, länge.



(Virginia Woolf: Vågorna. Översättning: Jane Lundblad. Bonniers 2009)

6 kommentarer:

Kurt sa...

Och än mera maniskt blir det ju också om man lånat böcker på biblioteket och har en viss tidspress, och kanske t o m tvingas läsa dem i en bestämd ordning. Med 25 böcker lånade från biblioteket just nu, så hamnar automatiskt alla köpta böcker sist i kön.

Lennart Erling sa...

Hmmm... kanske det borde bildas föreningar för hjälp till självhjälp? AL = Anonyma Läsare?
"Hej, jag heter Lennart och jag är manisk läsare..."

Karin S sa...

Mja, jag tror inte att du behöver sänka tempot. Vågorna minns jag också som en fantastisk bok, men jag har glömt hela innehållet.
Så är väl Woolfs prosa? Minns hur hon liksom får in hela LONDON då Mrs Dalloway står och tvekar om ifall hon ska gå över gatan eller inte. I det ögonblicket då foten är lyft, liksom, tippar hon in hela den stora staden med allt vad den innehåller...

Jag tror att man ska lita till sin intuition vad gäller läsning. Läser man om så är det för att man behöver det.

Och du! Ekmans bok är på väg hit med posten!

Lennart Erling sa...

Jo, Woolf är fantastisk. Och det är ju tusan att jag inte läste henne för tio, tjugo eller trettio år sen - då hade jag hunnit läsa om ett par gånger...
Det känns lite trösterikt att det inte bara är jag som helt kan glömma en bok och bara minnas den som -fantastisk..
Och jag ser fram emot din Ekman-läsning.

Björn sa...

Mm, Vågorna är min absoluta favorit av Woolf, den som jag allra helst läser om, den är så oväntat sexig ...

Lennart Erling sa...

Björn:
Oväntat sexig... ?