Under min datorfria tid har jag inte alls ägnat den fria tiden åt mer läsning än vanligt. Men något har jag läst.
En bok som jag med spänning såg fram emot att läsa var Italo Calvinos "De sammanflätade ödenas slott" (Modernista 2006) i Ervin Rosenbergs översättning.
På ett slott respektive ett värdshus sammanstrålar ett antal resenärer, "riddare och damer, kungliga följen och enkla vägfarande." Tiden är inte definierad. Det lutar åt medeltid och renässans, många referenser till europeiska klassiker finns, men även några moderna.
De berättar sina ödens historia för varandra: "Historien om Roland som hade blivit galen av kärlek", "Historien om alkemisten som sålde sin själ". Problemet är bara att de alla är stumma.
De tar hjälp av en Tarotkortlek, varje berättare lägger ut korten i en viss ordning och kortens bilder och symboler tolkas av bokens berättare, görs till en sammanhållen berättelse.
Men det råder stor osäkerhet och tolkningen är bara en av många möjliga tolkningar. Samma kort kan betyda en mängd olika saker i olika sammanhang, för olika människor.
Naturligtvis är detta en allegori över litteraturen och de tolkningar av verkligheten den utgör.
De utlagda tarotkorten genererar berättelser. Varje utlagd rad av kort kan korsas av andra rader och varje berättelse korsar andra, möjliga berättelser och de tar aldrig slut.
Calvino skriver i ett efterord:
"Jag publicerar den här boken för att frigöra mig från den: den har upptagit mig i åratal. Jag började genom att försöka lägga ut tarotkort slumpmässigt, för att se ifall jag kunde läsa in en berättelse i dem. "Den vankelmodiges berättelse" dök upp; jag började skriva ner den; jag letade efter andra kombinationer av samma kort; jag insåg att tarotkorten var en maskin för att konstruera berättelser..."
Är det en bra bok? Ja. Men den måste läsas långsamt, kanske en berättelse om dagen, annars kan konstruktionsprincipen bli för framträdande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar