Mordets praktik

Så har jag då, långt efter alla andra, läst Kerstin Ekmans "Mordets praktik".
Jag väntade tills det kom en regnig och blåsig helg, för att få en sammanhållen läsning. Mina förväntningar var höga och de infriades nästan helt.
Jag lade undan boken efter läsningen. Men kände genast att jag borde läsa om den, för att kunna säga något om den.
Jag gör det i alla fall. Skriver ner några rader.

Eftersom denna bloggs läsare säkert läst boken så tänker jag inte referera handlingen.

Ekmans dialog med Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas", hennes återanvändande, som vissa recensenter tyckte resulterade i en bok som var alltför perfekt, en så perfekt pastisch att den stängde ute läsaren, eller var en så utstuderad litterär lek att konstgreppen förtog illusionen - den har jag inget emot alls.
Ekman är förvisso en fruktansvärt skicklig författare. Och jag tycker att hon har lyckats.

Eller: det är kanske ingen dialog, kanske snarare en replik från Ekmans sida, som säger: det är så här det var egentligen, om du skrivit på allvar, Söderberg...

Boken utgörs av Pontus Revinges anteckningar.
Revinge är en Doktor Glas kommen ur underklassen, en fulare, råare Doktor Glas, en samvetslös, amoralisk människa, från början både ekonomiskt skuldsatt och moraliskt havererad.

"det slentrianmässiga pratet om moral som ända sedan jag var en liten gosse surrade i mina öron. Ingen menade någonting särskilt med det. Det kunna de icke ha gjort, för då skulle deras handlingar ha sett annorlunda ut."

Han hyllar liksom Doktor Glas tesen att liv är handling - och han handlar till skillnad från denne utan samvetskval.

Han stöter ihop med Hjalmar Söderberg och menar sig ha givit författaren idén till tillvägagångssättet vid mordet på Pastor Gregorius.
Han iakttar Söderbergs rädsla inför handlingens konsekvenser:

"...han ville behålla fotfästet i den triviala världen och blunda för insikten om vad en verklig handling innebär."

Det är en spännande bok. Skräcken för att bli avslöjad förföljer Revinge. Styvdottern Fridas väninna, en kvinnlig läkare, misstänker honom.
Och det är kanske detta deckarinslag som gör mig lite, men bara lite, besviken.
Jag hade förväntat mig att Ekman skulle fokusera mindre på det personliga, individuella brottet, med sina rötter i Revinges bakgrund, och mer på den diskussion som Doktor Glas, åtminstone hos mig, väcker om det tidstypiska i kvinnosynen, det minst sagt misogyna, och i människosynen, att den överlägsne har rätt att döda den underlägsne.