På Statts veranda

I fredags var jag kvar i stan efter jobbet, jag skulle på en mindre fest lite senare och hade ett par timmar som inte var intecknade.
Jag bestämde mig för att sitta och läsa någonstans i lugn och ro, med ett glas vin.

På stan stötte jag ihop med en kompis som avrådde mig från att gå till någon av pubarna, där var fredagsvimlet i full gång. Så jag gick till Statts uteservering vid torget, köpte ett glas vitt och slog mig ner i ena änden av verandan och öppnade Paul Austers "Man in the dark".

I andra änden satt några göteborgare från någon rörfirma och drack öl och skrålade. Jag kunde inte undgå att lyssna först, lite irriterad. Men sen lyckades jag filtrera bort deras röster och allt eftersom jag läste och drack och då och då såg ut över det solbelysta torget infann sig ett lugn och en koncentration som inte alltid infinner sig.
Som nuförtiden sällan infinner sig.

Jag satt där i ett rum av stillhet mitt i stan. Jag läste och försvann in i den fascinerande berättelsen. Jag lyfte blicken och såg människor röra sig över torget, hörde röster och bilar som accelererade. Solen lyste på husfasaderna och träden kastade skuggor, det glittrade i fontänens vatten och Bror Marklunds badande ungdomar i brons jagade i sin evighetsdans efter bollen.

Jag återvände till texten och i berättelsen finns en diskussion om film, hur regissörer kan använda föremål för att uttrycka mänskliga känslor, bland annat i Satyajit Rays Apu-trilogi och i Yasujiro Uzos "Tokyo story". Det är en ovanlig situation: jag läser om film och jag har sett filmerna och minns dem.

Jag satt där och läste och stannade upp och tänkte och läste vidare.
Jag var på plats, jag var där jag var. Hur ofta är jag det? Jag känner mig oftast splittrad, sällan helt samlad. Hur många uttryck finns det inte för detta att vi inte är där vi är?
Att vi ska ta oss samman, samla oss - som om vi är utspridda - och det är ju just det vi är.

Jag satt kvar så länge den icke intecknade tiden varade, tills det var dags att gå. Festen blev lyckad.