Några rader om "Sigismund"

Ännu en ljum kväll.
Jag sitter ute vid trädgårdsbordet och läser klart Lars Gustafssons roman "Sigismund" (1976).
Den har undertiteln "Ur en polsk barockfurstes minnen" och denne furste, Kung Sigismund av Polen, död 1632, spelar en inte obetydlig roll i romanen.
Som författarens alter ego:

...jag [är] ungefär lika verklig som det förtorkade skelettet av Kung Sigismund, där det ligger i sin kalkstenssarkofag i Domkyrkan under Kungaborgen i Krakow. Spindelnät täcker mitt ansikte, den mumifikala kådan tränger djupt in i mina ådror, mitt hjärta är ett gammalt tunt och sprött, brunfärgat löv innanför mumiebindorna. [ ... ] Mig finner ingen."

Romanen utspelas mestadels i Berlin och har Lars Gustafsson själv som huvudperson och på ett övergripande plan "handlar" den (liksom de övriga i sviten "Sprickorna i muren") om författarens försök att hantera sitt liv i sjuttiotalets schizofrena samhällsklimat, präglat av offentliga lögner och imperialistiska krig:

"Det finns någonting i tiden som börjar göra mig alltmer övertygad om att vi befinner oss i ett dårhus...bakom ... kulisserna håller världen på att ruttna sönder, ... den är samma kaotiska, brutala, sammanfallande värld som vid romarrikets slut, bara det att den är tusen gånger större, tusen gånger brutalare, och att mörkret i själva verket stiger, fort, fort som en flodvåg."

Det är en mycket rolig roman, författaren är ohämmat självcentrerad (ganska odräglig ibland) och leker med fiktionen, går ut ur den och in igen, och parallellhandlingar pågår, som ett intragalaktiskt krig, där signaler från Kung Sigismunds sarkofag ställer till bryderi. En avlägsen, överlägsen civilisation betraktar förstrött jorden:

"Mycket, mycket bräckligt. Ingenting utvecklingsbart. Ytrörelser bara. Det finns något slags primater där, markerade kindknotor ... Dom kommer att gå det vanliga ödet till mötes om ett par tusen år.
- Jaså. Vad är det vanliga ödet?
- Självförgiftning, naturligtvis. Förgiftning av den egna planetens atmosfär genom överbiologisk aktivitet... nerskitning, kvävning, radioaktiv förgiftning."

En av Gustafssons väninnor, konstnären Laura G., får besök av en ytterst älskvärd vänskapsdelegation från helvetet. De vill köpa hennes odödliga själ för 200 miljoner dollar, ett långt liv och konstnärliga framgångar. Hon bjuds på en provvistelse i helvetet, som visar sig vara en behaglig miljö, mest lik ett norditalienskt landskap, där alla har det bra, helt utan jordelivets problem, men där tiden står stilla och inga barn finns.
Hon vill ha en tilläggsklausul till kontraktet, att under ett dygn få vara en annan människa:

" - Varför det?
- Därför att jag tror att på det sättet skulle jag lära mig mer om historien och om mitt eget liv än vad någonting annat skulle kunna lära mig."

Och som en ung, mycket vacker man söker hon upp en barndomsvännina som glatt överraskad tar emot henne och drar för gardinerna en efter en...

Här finns också de klassiska gustafssonska skrönorna om morbror Stig och moster Clara och en anekdot om ett sentida fall av Digerdöden i Västmanland (som återanvänds i "Fru Sorgedahs vackra vita armar").

Kung Sigismund besöker på bokens slutsidor Lars Gustafsson i Berlin och skäller ut honom (medan limousinen med poliseskort blockerar trafiken på gatan utanför) och manar honom att återvända till det västmanlandska landskapet:

"Unge man, det är på tiden att rycka upp sig! Unge man, tiden ömsar skinn, förstår han det, unge man?
Färmansbo sluss - det är rätt, där hade han det, unge man, men han tappade bort det igen! Vattnet som flyter, det är viktigt! Allting är vatten som flyter, svarta virvlar, forsar ... kan han sina försokratiker? Där står det att allting flyter, att allting är vatten som rinner bort..."

Hur många gånger har jag läst den här boken? Jag vet inte, men den börjar se sliten ut.
Om jag skulle lista de fem bästa svenska romanerna så är "Sigismund" ett givet val.