Lucretius igen

Enligt Lucretius består det oändliga världsalltet av tomrum och atomer. Atomerna rör sig ständigt och kombineras slumpartat till allt som finns, däribland människans kropp och själ. Allt är statt i förändring, ingenting är evigt utom tomrummet och atomerna.

Lucretius vill trösta oss. Han vill bota vår skräck för döden. Vi finns inte, vi finns, och sen finns vi inte längre. Gudarna finns, men de rör oss inte. De är också slumpvisa atomkombinationer. Det finns inget dödsrike, ingen tillvaro efter döden. Han skriver:

"Var alltså lugn! Vi har ingenting att frukta av döden
ty den som inte finns till vet ej av smärta, och intet,
när väl en odödlig död har släckt hans dödliga levnad,
skiljer honom från den som aldrig föddes till världen."

Den tankegången ska återkomma gång på gång i historien.

Lyckades Lucretius trösta sig själv? Det kan vi inte veta. En handbok skriver att han "tycks på ett något desperat sätt ha sökt frälsning i den filosofi han så lidelsefullt anslöt sig till: själv var han nämligen periodiskt anfäktad av galenskap och dog slutligen genom att begå självmord."

Något att fundera på.