Man in the dark

Det är natt. Owen Brick, som försörjer sig som professionell trollkarl på barnkalas i New York, somnar i sin säng bredvid sin hustru och vaknar upp på botten av ett cylindriskt hål i marken, iklädd militär uniform, utan möjlighet att ta sig upp.
Han förstår inte hur han har hamnat där.
Han hjälps upp och det visar sig att han vaknat upp i ett amerikanskt inbördeskrig. Det är 2007. Sexton delstater har förklarat sig självständiga efter valkuppen 2000 och ett förödande krig pågår, med bombningar och stora förluster. Georg W Bush är fortfarande president, på den federala sidan. 9/11 har aldrig inträffat. Irak har inte invaderats.
Brick har hämtats och är utvald för ett viktigt uppdrag, att döda den person som är skyldig till att just denna verklighet finns. Han beger till fots in till närmaste stad. Han tar in på ett sjaskigt hotell. Allt bär spår av krig, hus i ruiner, ingen bilism, varubrist och inflation. En ungdomsförälskelse visar sig vara en av organisatörerna bakom uppdraget, som han förgäves försöker fly ifrån.
Hur kan han ha somnat i en verklighet och vaknat upp i en annan, parallell mardrömverklighet? Hade Giordano Bruno rätt?

Den skyldige visar sig vara den 72-årige litteraturkritikern August Brill, som vilar ut, trafikskadad, i sin dotters hus i Vermont, i den verklighet där 9/11 och Irakkriget präglar USA. Det är han som under sömnlösa nätter fantiserar fram berättelsen om Owen Brick, för att undfly plågsamma tankar, på sin döda hustru, på allt han gjort fel i livet.
Det är ett hus är fyllt av sorg och saknad. Dotterns man har lämnat henne. Dotterdottern har flytt till huset, fylld av skuldkänslor sedan hennes pojkvän, som hon menar sig ha drivit att ta värvning, bestialiskt mördats av muslimska fundamentalister i Irak, allt återgivet på en offentliggjord videoinspelning.

Låter det som Paul Auster? Det är Paul Auster, "Man in the dark" (2008).
Jag sträckläste den. Det är den bästa Auster-boken på senare år. Mer av klaustrofobisk svärta än feel-good. Men - efter två tredjedelar ungefär verkar Auster ha tröttnat och boken mynnar ut i ... mycket snack och bara-vi-pratar-med-varandra-så-klarar-vi-det-här. Ändå, klart läsvärd.