Apology for the woman writing

Kan man skriva en historisk roman om Marie de Gournay och Michel de Montaigne?
Jenny Diski har i alla fall gjort det, "Apology for the woman writing" (2008).
Marie de Gournay växer upp på ett litet gods i Frankrike på 1500-talet och beskrivs som ful och tafatt och klumpig, helt omöjlig att gifta bort, vilket är hennes enda möjlighet, förutom att gå i kloster.
När hennes far dör upptäcker hon hans lilla bibliotek och det är dit hon flyr och det är där hon vill vara, läsande klassikerna, och det är där hon lär sig latin och grekiska på egen hand. Moderns försök att lära henne kvinnliga sysslor möts med vredesutbrott. Hon är omöjlig.

En dag får hon Montaignes Essäer i sin hand och från den dagen är hon besatt av Montaigne. Hon lyckas få till stånd ett sammanträffande med Montaigne i Paris och han överrumplas av den mycket unga kvinnans hysteriska beundran och gör henne, mer eller mindre som ett sätt att hantera situationen, till sin andliga adoptivdotter och tillbringar sedan en tid av konvalescens på Gournay och arbetar där på en ny upplaga av essäerna, tillsammans med Marie.
Montaigne inser snart hennes begränsning och har dåligt samvete för att han inte avbryter det som bara underblåser Maries tro att det är hon - och bara hon - som rätt förstår Montaigne.

Montaigne återvänder till sitt torn och de återses aldrig. Han svarar bara formellt och avmätt på hennes många brev.

Marie de Gournay tar sig till Paris och gör det som egentligen är omöjligt för en kvinna vid denna tid (om hon inte är mycket rik) - etablerar en litterär salong och inleder ett författarskap. Hennes skrifter är pretentiösa och högtravande och möts med hån och löje av det etablerade litterära Paris. Efter Montaignes död arbetar hon med nya upplagor av essäerna, med några korrigeringar varav det framgår att hon är Montaignes rättmätiga andliga arvtagare.

Fortsättningen är nästan plågsam att läsa. Maries liv beskriver en nedåtgående spiral. Hon saknar totalt förmågan att inse sina begränsningar. Den litterära salongen besöks till slut bara av dem som vill betrakta ett spektakel. Omvärlden skrattar åt hennes, som hon ser det, litterära mästerverk. Det lilla kapital hon lever på gröps sakta men säkert ur och till slut lever hon i armod, med den trogna tjänsteflickan Jamyn och en katt. Marie tro att Jamyn är analfabet, men i själva verket kan hon läsa, och dessutom mer än Marie bedöma det begränsande värdet av vad hon skriver. Ändå är hon lojal mot Marie och låter sig hunsas in i det sista.

Om det här är ett försvarstal för den skrivande kvinnan, så är det ett försvarstal mer för heroismen att försöka det omöjliga, mer än ett försvarstal för litterär kvalitet hos denna skrivande kvinna.

Är det en bra bok? Ja, absolut. Diski skriver som alltid lätt och elegant, med en distans till det berättade som inte utesluter känsla och inlevelse.
Man kan naturligtvis ifrågasätta fiktionaliseringen av historiska personer, utnyttjandet, om man så vill.
Montaigne framställs som lite mer mjäkig och anpasslig än jag tänker mig honom. Och skildringen av Maries upplevelse av att läsa Essäerna är inte så sannolik:

"Maman, this is completely new. No one has ever done such a thing before. Monsieur de Montaigne has invented a new way to write. He writes about himself as if he were describing the world, and the world as if he were describing himself. He calls them essays. Attempts, efforts, trials, oh, I don't know."

Repliken låter lite som klippt ur en litteraturhistorisk handbok.
Men, både för den som är Montaigneläsare och för den som vill läsa en fängslande roman, det är en klart läsvärd bok.