Men både lördag och söndag vandrade vi i den mellanhalländska skogsbygden.
Vid detta hus i Kärramosse stannade vi till och jag deklamerade inte ur minnet Tomas Tranströmers dikt Svenska hus, ensligt belägna ur samlingen Hemligheter på vägen från 1958. Mitt minne för exakta ordalydelser är alltför dåligt. Den inleds i alla fall så här:Ett virrvarr av svarta granar
och rykande månstrålar.
Här ligger torpet sänkt
och det tycks utan liv.
Tills morgondaggen sorlar
och en åldring öppnar
- med darrande hand -
fönstret och släpper ut en uv.
Och i ett annat väderstreck
står nybygget och ångar
med lakanstvättens fjäril
fladdrande vid knuten
mitt i en döende skog
där förmultningen läser
genom glasögon av sav
barkborrarnas protokoll.
På den alltid läsvärda bloggen Under pausträdet handlade en del kommentarer till ett inlägg om att man ville - eller inte ville - ingå i de fiktioner man tar del av. Jag skulle kunna tänka mig att, om några år, vara åldringen som öppnar fönstret och släpper ut uven...
6 kommentarer:
Ser ut som ett hus man skulle kunna finna i en av Dan Korns böcker.
Ja, men inget original värmer sig vid vedspisen...
Huset ligger mitt ute på en utdikad mossmark, en gång odlad, sedan bete och nu har markärgaren, som vi stötte på och talade med, planterat björk i räta rader. Det kommet att bli vackert om några år. Men inte vad de som slet med dikningen tänkte sig...
markärgaren = markägaren!
Lennart,
med risk för att verka som en lus i pälsen på dig (som det heter på tyska) vill jag ändå visa ett av mina ödehus här nu:
http://www.bodilzalesky.com/blog/2007/05/15/huset/
Kanske kan du snygga till länken. Jag ser att den ser omöjlig ut.
Bodil:
Ett fantastiskt ödehus! (Men det verkar som om du tog vissa risker genom att gå på golven...) Sådana hus är en nyttig påminnelse om att tiden obevekligt har sin gång och att vi människor bara möblerar för vår korta livstid, om ens det. Jag kan inte låta bli försöka se de människor som levde där en gång. Tänka mig deras dagliga rörelser i rummen. Då kan tomheten och tystnaden nästan fyllas med något...
Lennart,
jag går allt med liknande tankar i ödehusen här i trakten och jag dras ofta till gamla husgrunder och jordkällare i skogen här bakom.
Skicka en kommentar