Dels att den i grunden är mycket klok och dessutom användbar.
Dels att den är orimlig och bara spär på den ständigt närvarande känslan av att livet rinner undan i oväsentligheter.
"17. Olevda ögonblick
Varje ouppmärksammat ögonblick är ett OLEVT ögonblick. Varje stund som jag inte upplevt gör det troligare att jag inte upplever nästa stund, att jag genomlever den höljd i tanketomma automatiskt utförda vanor i stället för att leva i, av och genom medveten närvaro."
(Jon Kabat-Zinn: Hitta hem till dig själv - 108 lektioner i mindfulness, Natur & Kultur 2009)
4 kommentarer:
Jag tycker det låter jobbigt i längden. Är det inte nyttigt att bara stå och glo ibland utan att bry sig om något särskilt eller låta tankarna ströva omkring helt på egen hand utan att de skall behöva föra bok över vad jag för tillfället råkar vara i närheten av? Jag undrar om inte intensiv närvaro och intensiv frånvaro tillsammans kan vara viktiga inslag i en skapande process (om man nu nödvändigtvis skall skapa någonting)?
Samtidigt tycker jag ju att väldigt många tycks gå igenom vardagen och livet, utan att vara uppmärksamma på något alls. Så lite mera uppmärksamhet skulle nog inte skada, kommer jag t ex till en stängd dörr så funderar jag ofta på vilket håll den öppnas åt? Och varför det är så, är det t ex en dörr till ett trapphus så öppnas den naturligtvis av brandskyddsskäl in mot trapphuset!
Oj, det är inte bra med lösryckta citat! Jag råkade bara få boken i min hand och bläddrade... Mindfulness-teorin är just motsatsen till att föra bok över vad jag tillfälligtvis råkar vara i närheten av. Den har sin grund i zenbuddistisk meditation handlar ungefär om att uppnå harmoni genom att uppgå i sitt eget upplevda nu, inte bekymra sig om det förflutna eller det kommande, allt vi inte kan påverka.
Den goda sidan är att träning kan motverka stress och och få en att bryta vanetänkande och låsta handlingsmönster. Den dåliga sidan är kanske att man kan bli navelskådare.
En förnuftig bok är
Ola Schenström: Mindfulness i vardagen - Vägar till medveten närvaro, 2007
Jag har läst lite Wabi Sabi som gränsar till Mindfullness. Livet är komplext, rörigt och egentligen utan mening. Så tillvaron är ett sätt att bara förhålla sig så länge tillvaron nu varar. Jag förhåller mig tankfull och kärleksfull. Så får tillvaron mening. Jag antar att både WabiSabi och Mindfullness hjälper att skapa mening. Fast egentligen känner jag mig mest som Pettson. Han verkar ha en schysst (juste) inställning.
Skicka en kommentar