Hemma gick jag av en slump runt huset och där - plötsligt, fanns de där igår? - krokusarna. Jag la mig raklång och såg på de vackert sidenglänsande blommorna.
Det är som Tranströmer skriver om blåsipporna:Att förtrollas - ingenting är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något vis oväntade. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken aldrig annars stannar. De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting. Här är extas men lågt i tak. ”Karriär” ovidkommande! ”Makt” och ”publicitet!” löjeväckande! De ställde visst till med stor mottagning uppe i Nineve, the giordo rusk ok mykit bangh. Högt i tak över alla hjässor hängde kristallkronorna som gamar av glas. Istället för en sådan överdekorerad och larmande återvändsgränd öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen, som är dödstyst.("Blåsipporna", i Det vilda torget, 1983)
