Bruno K. Öijer

I går kväll, på scengolvet hos Teater Halland i Varberg, stod Bruno K Öijer ensam i strålkastarskenet och läste - nej inte läste, utan framförde, agerade sina dikter under mer än två timmar inför en fullsatt salong.
Jag hittar bara slitna ord: som en sentida bard trollband han oss med sin oerhörda närvaro och säregna diktion. Hela hans kropp är med i framförandet, det är nästan som en dans. Han tar några steg tillbaka inför varje dikt, ser åt sidan, där det står en uppstoppad lokatt, han räknar in dikten, vänder upp sina handflator och ser ner i dem som om texten fanns där, så tar han tag i mikrofonen och med slutna ögon börjar han läsa. Ansiktet är härjat, naket utan de svarta glasögonen, ibland öppnar han ögonen och ser snett uppåt, knappast åt oss i publiken, utan längre bort. Han rör sig, ändrar ställning, vinklar upp foten, gestikulerar med en ringprydd hand. Rösten ibland tydlig, ibland väsande, han glider på vokalerna, lägger oväntade betoningar. Varje dikt avslutas med några steg bakåt och en gest och yess! Där satt den!

När han lämnar mikrofonen för att dricka vatten från ett bord ser jag en äldre, lätt kutryggig man i svart, kort kavaj med en gnistrande brosch, vit skjorta, svarta byxor och skor och med en kullig hatt nedtryckt över det burriga håret.
Han ser precis ut som alla bilder av Bruno K. Öijer.

Jag har inte läst Öijer. Någon enstaka dikt då och då genom åren. På sjuttiotalet tyckte jag antagligen att han var flummig.

Att nu lyssna på honom är en stark upplevelse.
Och jag blir överraskad. Det här är ju en poet som skriver om vardagliga ting. Om vänskap och kärlek, om minnen och om de döda. En social poet, som nog så aktuellt gisslar giriga bonusdirektörer, som skriver om folkhemmets upplösning och ett samhälle där allt dragits in i kommersialismens nät.
Det handlar om en förlorad värld, om barndomens förlorade värld, en protest mot en utveckling där allt som är fast förflyktigas, där äkthet, solidaritet och moral gröps ur och där fördumning, sken och yta regerar.

Ja, jag ser honom som en moralist. Och demonin, outsiderpositionen, om den nu ens någonsin funnits och inte bara är en mediebild, bryts ibland av ett snabbt, varmt, nästan blygt leende, som knyter ett band till oss i publiken och får oss att känna att han talar till oss, att han vill oss något. Och vi lyssnar.

Foto © Maya Eizin Öijer