Att börja läsa en bok

Det finns många sätt att börja läsa en bok.
Man kan helt enkelt ta boken ur hyllan, öppna den och börja läsa.
Man kan också ta boken ur hyllan (som jag nu gör med Karin Stensdotters "Den gordiska soffan") och hålla den en stund framför sig, i båda händerna, på något sätt väga den, medan man betraktar skyddsomslagets mörka bild med två glasburkar och mellan dem ett rött fotglas. Författarnamnet och titeln och förlagets namn i guld. Hur ofta ser man uppmärksamt på föremål i sin vardag? Sällan. Men när man väl gör det händer det ibland att de efter ett tag förändras, antingen så att de fylls av ny betydelse, att de djupnar, kanske blir gåtfulla - eller töms på betydelse, blir märkligt främmande.
Jag ser på skyddsomslagets bild. Den liknar en gammal oljemålning, något holländskt.
Men så viker jag upp omslaget och ser även baksidan. Aha, glasen står framför en vägg eller en duk och de projiceras på väggen eller duken!
Jag försöker förstå meningen med omslagsbilden. Något skäl till att omslaget ser ut som det gör måste ju finnas. Jag når inte fram till något svar. Kanske är det bara en vacker bild. Men, nej, jag tror det handlar om kvalitet, att omslaget ska säga att det här är en bok med kvalitet. Jag bestämmer mig för det: denna bok har tyngd och kvalitet.
Jag öppnar boken och läser på titelsidan: Den gordiska soffan. Och under titeln: Roman. Jag stänger igen boken och börjar fundera på titeln. "gordiska"? Kan en soffa verkligen vara gordisk? Kommer det att förekomma en soffa i boken? Vad betyder det att den är "gordisk". Jag tar upp omslaget som jag lagt åt sidan och läser baksidestexten uppmärksamt, för att hitta en ledtråd. Jag läser att en Hannele har satt sig med penna och papper och bestämt sig för att skriva ned och berätta. Det är alltså något slags berättelse. Jag bläddrar och läser några stycken här och där.

Då minns jag plötsligt. Vad är det jag gör? Det här sättet att gå runt en bok, att väga den, att lukta på den, innan man börjar läsa -
Jo, nu minns jag.
Le Clézio i BLM 1969! Essän om hur han läser Stig Dagermans "Ormen". Den heter "Hej, Stig Dagerman!" och jag minns artonåringen som läste den och häpen tänkte att även en fin författare kunde närma sig en bok på det där sättet:

"Jag tog den okända boken och lade den på bordet. Jag tittade på den en stund, en gul rektangel som lyste mitt på det svarta bordet. Glödlampan upplyste den brutalt uppifrån taket, och den var ett hårt och kompakt block mitt i natten, precis som en tegelsten som tyngde på ytan där det inte fanns någonting annat. Jag såg också vad där stod skrivet på det gula omslaget, med stora svarta bokstäver..."

Och så bilden av titelsidan. Och sedan Le Clézios läsning.

Uppe på andra våning, i hyllan ovanför trappan, hittar jag BLM nr 2 1969. Där finns några lätt gulnade årgångar av BLM som överlevt alla utrensningar.

Jag kommer inte längre än så här i kväll. Jag lägger "Den gordiska soffan" och BLM-numret tillsammans, närmast läsfåtöljen. I morgon är det också en dag. Oftast.