"Man klagar på mitt dåliga minne och det kan så vara, men dessa mina minnen är varken mer eller mindre återuppstånden verklighet. Det är som om jag i en liten kavitet någonstans i mitt inre haft instängd en smula av den luft, doft, sol, tid plats som var då och en smula av det jag som då upplevde dem. Och som om genom någon slump kaviteten öppnades och allt det där åter kittlade mig i näsan eller något annat sinne. Faktiskt det är som om en gravkammare öppnades efter 3000 år el. mindre el.mer, ty det förflutna har ingen ålder."Så skrev Gunnar Ekelöf någon gång 1936-37, i en fortlöpande självbiografisk text i "Tjock svart skrivbok - SJÄLV", kapsel "Tidiga manuskript".
Man kan ta del av denna anteckning i Gunnar Ekelöf : en självbiografi. Efterlämnade brev och anteckningar i urval, redigering och med inledning av Ingrid Ekelöf. Stockholm: Bonnier, 1971.
2 kommentarer:
Det går att kliva in i det förflutna, men när man samtidigt går i samtiden kan det bli knepigt. Var är man egentligen? Jag såg min första folkskola igår och mindes en del, och så blev jag glad för att halva bygget var rivet och att det bara var att traska vidare i nutiden igen. Men ändå sitter det förflutna kvar som en obehaglig liten ryggsäck och skaver. Ibland är det ändå bäst att minnet fallerar! Kännetecknet på lyrik lär vara att den upphäver tiden, och i så fall kan det förflutna hänga kvar i ens sinne som en god eller en ond dikt?? Och Ekelöf var ju lyriker.
Som jag ser det har man inte något val. Minnena dyker upp vare sig vi vill det eller inte. Och som allt annat på gott och ont. För mig är det mest fascinerande att fragment av en förgången värld kan återvända. Ibland kan det vara bra, sett i nuets annorlunda ljus. Men visst dyker det upp elände...
Skicka en kommentar