Vad allt kan inte nätet göra för litteraturen?

För dem som läst och fascinerats av W. G. Sebelds "Saturnus ringar" finns nu hos Barbara Hui, doktorand vid UCLA (hon arbetar på en avhandling med titeln "Space, Place, and Complex Global Networks: Reading/Mapping the Literature of W.G. Sebald, Emine Sevgi Özdamar, and Steven Hall"), en interaktiv karta, en "Litmap", som länkar geografiska referenser i Sebalds text till Google Maps.
Till höger finns numrerade textställen och klickar man på dem så länkas man och kan zooma in på kartan eller satellitbilden till rätt plats, t ex Michael Hamburgers hus i Middleton.

Jag läste om "Litmappen" på den alltid läsvärda bloggen Vertigo: collecting and reading W. G. Sebald.
Barbra Hui driver ett helt Litmap-projekt, som jag inte kikat närmare på, men som man kan läsa om här.

Kolonialismens konsekvenser

Man kan läsa Sebald som en furiös skildrare av den västerländska imperialismens härjningar. Den långa passagen i "Saturnus ringar" om Joseph Conrad, "Mörkrets hjärta" och Belgiens utsugning och folkmord i Kongo mynnar ut i dessa rader:

"Korzeniowski [Conrad], som efter ankomsten till Ostende genast far till Marguerite Poradowska i Bryssel, uppfattar nu konungariket Belgiens huvudstad med dess alltmer bombastiska byggnader som en gravvård rest på en hekatomb av svarta kroppar, och fotgängarna på gatorna tycks honom allesammans gå och bära på den dunkla kongolesiska hemligheten. Faktiskt finns det i Belgien än idag en speciell fulhet, präglad av tiden för den ohämmade utsugningen av Kongokolonin, en fulhet som manifesterar sig i den makabra atmosfären i vissa salonger och en iögonenfallande vanskapthet hos befolkningen och som man sällan träffar på någon annanstans. I varje fall kommer jag mycket väl ihåg att jag vid mitt första besök i Bryssel i december 1964 mötte fler puckelryggar och dårar än annars under ett helt år. "

Pessimism och optimism

Penicillinkur, arbete, trötta kvällar. Förmår inte uppskatta det vackra vårvädret.
Och jag har återigen gjort misstaget att beställa böcker försent.
I denna väntan börjar jag läsa om "Saturnus ringar", vilket inte är så dumt. Verket öppnar sig än mer, jag uppfattar både strukturer och detaljer på ett nytt sätt.

En av de författare som Sebald tar upp är Sir Thomas Browne (1605-1682), en märklig man, läkare, författare, filosof, lärd, mystiker - läs om honom här.

Sebald skriver att Browne ser "hur intet har bestånd."

"Över varje ny form vilar redan förstörelsens skugga. Varje individs, varje samhälles och hela världens historia löper nämligen inte i en båge som svingar sig allt vidare och vackrare uppåt, utan i en bana som när middagshöjden är nådd leder ner i mörkret."

"Läkaren som ser sjukdomarna växa och grassera i kropparna har bättre begrepp om dödligheten än om livets blomning. För honom framstår det som ett under att vi står oss ens en dag. Mot den förrinnande tidens opium finns inget motgift, skriver han. Vintersolen varslar om hur snart ljuset slocknar i askan, hur snart natten omsluter oss. Timme efter timme radas upp på räkningen. Till och med tiden själv blir gammal. Pyramider, triumfbågar och obelisker är pelare av smältande is."

Man förstår att Sebald här funnit en själsfrände.
Det är en pessimism som tilltalar mig.
Hur kan man tilltalas av pessimism? Borde man inte vara optimist? Jo, och det är varje pessimist - också. Nästan varje dag ser jag skäl för optimism. Mest i det lilla, det nära.
Men i grunden är jag pessimist. Det som rör villkoren, det man rimligen kan förvänta sig, det man måste lära sig att leva med.

Läs slutraderna i Gunnar Ekelöf, "En verklighet (drömd)" ...

"Det bara är
Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer
ändå
Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd
och detta att vara till.
Flyktigt är allt medvetande
Men flyktigt är inte fåfängligt.
Så sluts min bukoliska sång"

Saturnus ringar

Vad är det här för bok, "Saturnus ringar" av W. G. Sebald?
Den inleds:

"I augusti 1992, när rötmånaden gick mot sitt slut, gav jag mig iväg på en färd till fots genom det östengelska grevskapet Suffolk, i hopp om att kunna undkomma den tomhet som bredde ut sig inom mig efter att jag avslutat ett större arbete.

Berättaren uppnår delvis det han vill, men:

"I varje fall upptog mig under tiden därefter både minnet av den sköna rörelsefriheten och minnet av den förlamande fasa som åtskilliga gånger har gripit mig inför de spår av förstörelse som även i denna avsides belägna trakt gick långt tillbaka i det förflutna."

Kanske var det av detta skäl som berättaren ett år senare,

"i ett tillstånd av närapå total orörlighet, blev inlagd på sjukhuset i provinshuvudstaden Norwich, där jag sedan, åtminstone i tankarna, började med att skriva ner följande sidor."

Och på dessa sidor får vi följa berättaren på färden, mestadels till fots, genom ett glest befolkat marskland, till små byar och samhällen, till förfallna gods, i nuet och genom plötsliga utvikningar bakåt i historien, och inte bara platsens historia, utan genom vindlande associationer till de mest skilda ämnen: Thomas Browne, Joseph Conrad och Kung Leopolds folkmord i Kongo, Taipingupproret och Opiumkriget i Kina och silkesmaskodlingens väg till Europa fram till Nazi-Tysklands program för silkesmaskodling, som togs upp "med den grundlighet som utmärkte fascisterna i allt som de gjorde", fram till "avlivningsgörat".

Som en kommentator skriver: om man accepterar framställningssättet så förtrollas man av dessa utvikningar, vars tema är förfall, upplösning och förstörelse.
Eller som Martin Lagerholm karakteriserar boken i sin recension: "en lika vemodig som suggestiv sorgesång över alltings lagbundna vittrande."

Det är en bok utan yttre handling, egentligen. Det är en bok för melankoliker som jag.
I "The emergence of memory: conversations with W. G. Sebald" skriver en av författarna att hennes omedelbara impuls när hon avslutat läsningen av en bok av Sebald är att att börja om på nytt. Jag förstår precis.

För mycket arbete

Nu är det söndag eftermiddag och alldeles tyst i huset. Gästerna har åkt. Den kraftiga sydvinden dånar i träden. Det är tolv grader varmt, då och då bryter solen fram och ett varmt ljus tänder de dämpade färgerna i landskapet. Kanske är det våren som kommer på allvar.
Det har varit en vecka med mycket arbete, för mycket. Att flytta ett bibliotek är en komplicerad process. Hjärnan urblåst på kvällen. Inget har blivit läst. Få tankar tänkta.
Hur intressant och viktigt ens arbete än är, så måste man ha något mer. En plats, i rummet, i tiden, i tänkandet, där man kan möta sig själv (inte alltid en trevlig bekantskap) och fundera, minnas och tänka framåt.
Den som läst något i denna blogg förstår att läsning och böcker spelar en stor roll i mitt liv. Kanske alltför stor. Är litteraturen verkligen så viktig? Det måste den vara - det finns ju en vetenskap om den, som lärs ut på våra universitet, av professorer och docenter.


W. G. Sebalds "Saturnus ringar" har fått vänta. Men nu börjar jag läsa, äntligen...

I väntan på Sebald

Grått och regnigt. När jag gick till bussen i måndags morse flög två sånglärkor upp från en blöt vall. Men de sjöng inte. Jag förstår dem.

Jag läser Raymond Chandlers sista roman, "Playback", som har en intrig som är allt annat än glasklar. Det viktiga är dock att Philip Marlowe får hamna i de klassiska situationerna: mötet med en uppdragsgivare som undanhåller information, med uppdragsgivarens sekreterare, med skurkarna, med de tuffa poliserna, med en vacker kvinna - och att han vinner i både de språkliga och de fysiska duellerna.

Och i väntan på "Saturnus ringar" av W.G. Sebald läser jag recensioner av boken. Här är några klipp.

"Att läsa honom i uppdrivet tempo är som att försöka köra bil med handbromsen ilagd. Det är följaktligen lika bra att stiga ur och gå till fots, som han själv. Det är då man upptäcker vilken sällsam författare han är."

"Den ["Saturnus ringar"] gräver fram till synes godtyckliga och oansenliga fynd medan författaren vallfärdar mellan små samhällen i Suffolk i sydöstra England, fynd som strax ska visa sig stå i förbindelse med hela världen på varierande historiska siktdjup."

"Sebalds underbart koncentrerade och egendomligt rastlösa författarskap, med dess upptagenhet av platser och minnen och av den påverkan dessa kan ha på vår bild av oss själva."

Varför är postgången så långsam? Den ska i alla fall vara snabb!