Grått och regnigt. När jag gick till bussen i måndags morse flög två sånglärkor upp från en blöt vall. Men de sjöng inte. Jag förstår dem.Jag läser Raymond Chandlers sista roman, "Playback", som har en intrig som är allt annat än glasklar. Det viktiga är dock att Philip Marlowe får hamna i de klassiska situationerna: mötet med en uppdragsgivare som undanhåller information, med uppdragsgivarens sekreterare, med skurkarna, med de tuffa poliserna, med en vacker kvinna - och att han vinner i både de språkliga och de fysiska duellerna.
Och i väntan på "Saturnus ringar" av W.G. Sebald läser jag recensioner av boken. Här är några klipp.
"Att läsa honom i uppdrivet tempo är som att försöka köra bil med handbromsen ilagd. Det är följaktligen lika bra att stiga ur och gå till fots, som han själv. Det är då man upptäcker vilken sällsam författare han är."
"Den ["Saturnus ringar"] gräver fram till synes godtyckliga och oansenliga fynd medan författaren vallfärdar mellan små samhällen i Suffolk i sydöstra England, fynd som strax ska visa sig stå i förbindelse med hela världen på varierande historiska siktdjup."
"Sebalds underbart koncentrerade och egendomligt rastlösa författarskap, med dess upptagenhet av platser och minnen och av den påverkan dessa kan ha på vår bild av oss själva."
Varför är postgången så långsam? Den ska i alla fall vara snabb!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar