torsdag 16 februari 2017

Döda föremål kan bli levande

Denna grådisiga dag när solen försvunnit och bara de närmaste trädens svarta grenverk är urskiljbara utanför fönstren läser jag en essä i Johan Asplunds nyutkomna "Ord för ord. En polygraf" (Daidalos, 2017). Essän handlar om barndomsminnen och heter just "Essä om en barndom". Asplund skriver:
"Döda föremål kan bli levande. Ett fotografi där trappan till övervåningen i ens eget hus syns i bakgrunden kan för första gången visa hur den trappan egentligen ser ut. En reflex i en tavelram kan påkalla uppmärksamheten som ett tecken. I princip kan vad som helst ibland överraska och liksom bli sett för första gången: en kaffekopp, en fönsterhake, mönstret i parketten, det infallande ljuset, sättet på vilket en krage omsluter en hals, grönskan utanför fönstret. En fönsterhake på ett fotografi kan te sig fängslande och vacker. Vad som helst kan förvandlas till tecken - men till en paradoxal sorts tecken: de betecknar ingenting. Det är som om fönsterhaken hade förvandlats till en fönsterhake."


Det här är ingen fönsterhake, men ett dörrlås som jag ser varje dag. 

2 kommentarer:

Gabrielle RW sa...

Åh, fin text och vacker bild! Vackert med det varma solljuset.
Blir nyfiken på Asplunds bok.
Typen av dörrlås känner jag väl igen. Har såna i min gamla sommarstuga i Söderhamns skärgård.

Lennart Erling sa...

Ja, det är lätt att bli sittande och bara betrakta dessa dörrar med sina väl använda lås och vred. De värderades till sex Riksdaler styck i brandförsäkringen 1872. Många gamla byggnader och byggnadsdetaljer blir bara vackrare med åren. De är stumma, men vill ändå berätta något för oss. Om tiden, kanske.
Och Asplund är alltid läsvärd. Oavsett vad han skriver om.