Ytterligare Kertészläsning

Bara för att ni inte ska tro att både bloggen och jag avsomnat... vill jag i alla fall berätta att jag nu är i slutet av Kertészläsningen och börjar få en helhetsbild av detta författarskap. Kanske kommer ett samlat omdöme här någon gång...

Jag har läst ungefär halva "Från Budapest till Berlin" (översättning: Ervin Rosenberg, Weyler 2012), en i alla bemärkelser svart bok. Den består av Kertészs dagboksanteckningar från mars 2001 till oktober 2003, under den period när han lämnar Budapest och "det ungerska eländet" för att bosätta sig i Berlin.

Kertész livssyn är inte den muntraste:

"Livet är ett misstag som inte ens döden kan reparera. Livet, döden: allt är misstag."

Och det är inte utan att man spårar en viss självupptagenhet:

"Dagboken är inte till för att jag skall skildra mig själv, med mindre denna obeslutsamma och konturlösa varelse - jag själv - återspeglar världens kaos. Detta kaos som myllrar av handlingar är känt just för att vara ett hinder för handlandet. Följaktligen är det lögnens ödeläggande värld, i vilken varje handling är falsk och ödeläggande. Till råga på allt har den upphört att vara intressant." 

Som alla radikala pessimister och misantroper tvingas han i all sin kompromisslöshet till en avgörande kompromiss: att trots allt leva; annars kan han ju inte ge uttryck åt sin pessimism och sin misantropi. Det är ingen dussin-misantropi:

"Dödsbringande höst. Solen lyser. Världen ligger i dödsryckningar. I går på spårvagnen, mitt bland människorna, greps jag av den bestämda känslan att jag inte är bland människor. Sedan sade jag till mig själv: jovisst, det är ju just dessa som är människorna [ ... ] Deras vidunderliga brutalitet. Deras feghet. Fårskockens stupiditet. Deras grymhet mot det individuella. Den alltid mordberedda blodtörsten som reagerar på minsta tecken på svaghet."

Dock finns här också en viss humor:

"Jag fruktar att om jag väntar för länge och blir ännu äldre, kommer jag inte att ha kraft att dö." 

Anteckningarna domineras annars av författarens depressioner, hans sömnlöshet, hustruns kamp mot cancern, det egna åldrandet, Parkinsons sjukdom som tvingar honom att börja skriva på en laptop, svårigheterna med att skriva romanen "Likvidation" (som jag läst parallellt och kanske kommer att skriva om).

Det blev mycket "kanske" här. Men så är det, under denna senvinter som en del optimister kallar vår.

PS:
Vid fortsatt läsning stöter jag på något som jag tror säger mycket om Kertészs politiska tänkande. Han läser Brecht och finner honom vara "en medelmåttig författare med triviala tankar".  En vacker sommarkväll i övre tonåren tänker Brecht inte på sig själv:

"Men han tänker på den sociala orättvisan, som alltsedan den franska revolutionen har varit mänsklighetens sjukdom. Längtan efter social rättvisa har gett upphov till världens största sociala orättvisor, bekymret om de andras öde - till förfång för den egna existensen - har i sin tur lett till de ohyggligaste massakrer som världen någonsin skådat."

Här finns bara människor...

"Djuppsykologins skarpsinnighet. Den historisk analysens väldiga vridscen, Hannah Arendts storstilade och djuplodande vision om antisemitismens rötter och tillväxt i upplysningstidens - med andra ord judeemancipationens - Europa. Men hur förklarar hon Auschwitz, Sonderkommandona, lägerlivets vardag? Här slår nämligen alla historiska förklaringar slint. Här spelar knappast ens antisemitismen längre en verklig roll. Här finns bara människor som plågar andra människor, mördar dem i massor, njuter av det ruttnande köttets stank, här finns bara halvdöda som bränner lik och lagerarbetare som sorterar föremål; upprinnelsen till världens undergång ligger i mycket större djup än vad historieskrivningen kan nå med förnuftets eller vetenskapens medel..."

Imre Kertész: En annan. Krönika över en förvandling. Norstedts, 2003.

Jag fortsätter att läsa Imre Kertész

Efter lunch klarnade det upp helt och innan vi började gå en runda ställde jag mig i växthuset, med slutna ögonlock vänd mot solen. Efter en liten stund, i värmen och ljuset, slog mig tanken att det sannolikt kommer en vår i år också.

Jag fortsätter med mitt egentligen vansinniga projekt att läsa allt av Imre Kertész. Vansinniga, därför att det hindrar mig från att läsa annat, som jag också skulle vilja hinna läsa. Eller är det vansinniga att jag vill läsa allt det där som jag vill läsa?

Efter "Mannen utan öde", "Dossier K" och "Galärdagbok" har jag nu läst "Fiasko", Kertészs roman om sitt alter ego Köves som skriver romanen om sin tid i förintelselägren, och de två små volymerna "Protokollen" (som innehåller en novell av Kertész och en av Péter Esterházy) och "Den engelska flaggan".

I den mån man över huvud taget kan säga sig ha "läst färdigt" en bok som har tyngd och betydelse så är jag långt ifrån färdig med "Galärdagbok", denna svarta dagbok. Och sannolikt kommer jag också att till sist återvända till "Mannen utan öde", utgångspunkten för Kertész författarskap, en utgångspunkt som han aldrig lämnat. [Skriver jag, som om jag redan vore en kompetent bedömare, men det är jag inte och kommer aldrig att bli. Jag är bara en "common reader"].

I alla fall. Några anteckningar vill jag komma med.

Kertész "ämne" är och förblir Förintelsen och hans erfarenheter av att leva i lägerstaten Ungern under den kommunistiska diktaturen, den lägertillvaro som han såg som en fortsättning på och i grunden av samma natur som den nazistiska lägertillvaron. Och det nav som hans skrivande ständigt kretsar kring och behandlar är omöjligheten(?) av att förmedla denna erfarenhet i berättelsen, i konstens form.

I en intervju med Thomas Cooper i "The Holocaust as culture" (Seagull Books, 2011) säger Kertész rentav att

"...I would never call Fatelessness a Holocaust novel becuase the Holocaust, or what people mean when they use that word, can't be put in a novel. I was writing about the camps, the experience of the camps. [ ... ] and it was partly the Communist system under Kádár that gave me the push to try to understand what I had lived through as a child. [ ... ] but I was also interested in the specific way in which the individual is deprived of his or her fate in a dictatorship."

Kertész berättar i intervjun också om att han när han skrev "Mannen utan öde" snabbt kom på att språket måste vara en ung pojkes språk och att detta spelade en stor roll för berättelsens utformning. Den är inte "ideologisk", utan ett slags löpande redovisning av händelserna utifrån denne unge pojkes perspektiv, med hans språk. Vilket gör framställningen till synes kallt observerande. Pojken vill hela tiden hitta förklaringar till det som sker. "Naturliga" förklaringar, följdriktiga i det system som lägren var.

Cooper skriver i sin inledning till boken att "Mannen utan öde" undviker grandiosa metaforer och metafysiska grubblerier och i stället behandlar det dagliga livet i lägren.
På så sätt undviks att bilden av Holocaust blir till ett avslutat kapitel i en teleologisk berättelse om framsteg, utan snarare till ett verk av människor och därför något som kan hända igen.

Kertész:

"... people talk about the Holocaust and inhumanity ... well ... it was of course humans who were responsible, so I'm not sure it makes much sense to talk about inhumanity."

Vinter, Kertész: "Galärdagbok" (nu med ett PS)

Mer snö. Mer kyla. Mer vinter. Och jag tycker inte om vintern, det är bara att erkänna.
Jag lever ett ganska normalt liv, det är inte det, men jag är inte riktigt där.

Men när jag nu återupptar läsningen av Imre Kertész, närmare bestämt tredje delen av "Galärdagbok", betitlad "Släpper (rodret) Drar in (årorna) Är lycklig", då känns det som om jag är på väg tillbaka igen.

Det är inte så att man blir en lyckligare människa av att läsa Kertész, men att ta del av hans erfarenheter är omvälvande. Jag läser och stryker för och tror mig ibland förstå precis vad han menar och ibland inte alls. Det är mörkt, det är pessimistiskt, det är misantropiskt - men det är öppet, inte slutet. Läsningen provocerar, tvingar till eftertanke.

Och det är som om jag för att bibehålla min livskänsla kräver ett (visst) mått av svartsyn, vilket är ett understatement när det gäller Kertész.

Så jag bara varnar, jag kommer att återuppta bloggandet...

 "Jag lever inte tillräckligt radikalt. Jag lever som om evigt liv väntade mig och inte fullständig förintelse. Det betyder att jag lever i min framtids slaveri och inte i min dödlighets oändliga frihet."

Jag läste "Mannen utan öde" före jul, här, och i "Galärdagbok" finns en passus som jag tror bidrar till förståelsen av romanen. (En iakttagelse som kanske är en självklarhet, men jag är ju bara en common reader...)

Kertész skriver om vad som räddade honom från självmordet, från att följa Borowskis, Celans, Amérys, Primo Levis och andras exempel. Han menar att det var hans erfarenheter av ett "samhälle" (Kertész sätter ordet inom citationstecken) i stalinismens skepnad som "bevisade att frihet, frigörelse, stor katharsis och annat - idel sådant som intellektuella, tänkare och filosofer i lyckligare delar av världen inte bara talade om utan uppenbarligen även trodde på - inte ens kunde kunde komma på tal" för hans del.

Därför drabbades han inte heller av någon våg av besvikelse; det var ju en fortsatt fångtillvaro. Och han förkastade "frihetens vilseledande slagord, sådana som 'oförklarligt', 'historiskt misstag', 'kan inte förklaras rationellt' ".

Han skriver: "... i min förnedring finns inte bara förnedring utan även frälsning, om mitt hjärta är tillräckligt modigt för att ta emot frälsningen: denna nådens förvisso grymma uppenbarelseform".

"Inte förkasta utan acceptera, säga ja i stället för nej - kämpa sig fram till livets, det verkliga, av ideologier icke förfalskade och från mitt eget jags besmittelser renade livets hemlighetsfulla port. Kommer den att öppna sig?"

                                                                  *

PS, lördag 19 jan: Jag vill gärna länka här till Karins intressanta och välskrivna inlägg på Blott Sverige, om Kertészläsning och situationen i dagens Ungern.

Fredagsläsning

Jag läser Imre Kertész "Galärdagboken". Och jag läser på fel sätt - jag vet: rakt igenom, utan att egentligen stanna upp. Som om den hade en sammanhängande intrig, en historia, som det bara gäller att följa och hålla i minnet.
Men som omständigheterna nu är så blir det så. Samtidigt som jag vet att jag borde lägga undan den till senare så dras jag till den, bär den med mig och läser den på det här dumma sättet.

Eftersom jag inte kan skriva något eget, så vill jag här som fredagsläsning bjuda på ett citat ur "Galärdagboken". Något betydligt bättre, alltså.

"När jag läser mycket naturvetenskap får jag en känsla av att världen är en väl fungerande mekanism, en i sig själv sluten struktur med därtill hörande elektroniska impulser, instinkter, skapad för ätandet, döden, tillblivelsen och förökningen, i vilken människans uppdykande bara är en slumpmässig urartning - antagligen en konsekvens av särskilt gynnsamma förhållanden på jorden -, där denna urartade varelse med sitt medvetande stör… ja, vad egentligen? Mekanismen. Ty hon genomskådar dess absurditet - visserligen genomskådar hon den enbart för det mänskliga medvetandet, och det är likaså sant att det bara är det mänskliga medvetandet som betraktar den som absurd. Hur ska vi då föreställa oss Gud? För även om människan, enligt vad som sagts, inte är en skapelse, en frambringad varelse, en i förväg uttänkt företeelse, så består icke förty också hon av materien och är fjättrad hon också av detta något, av denna, ska vi säga, skapelse, eller, om man föredrar att kalla det så, av detta lappverk. Är Gud vanmäktig? Lat? En nyfiken iakttagare av utvecklingen? En grubblare som än så länge inte funnit lösningen? I vissa skeden ser man det på det ena, i andra på det andra sättet. För mig framstår Gud som en humorist, en något grym humorist, som dock inte heller saknar den äkta humoristens visa, om också måttligt tilltagna godhet. - Det stämmer förstås inte: humorn har människan uppfunnit, för övrigt på grund av Guds otillräcklighet; vore Gud fullkomlig och med honom livet (genomskådlig samt utan död och skräck), då skulle humorn inte finnas till."

I mitt inre bibliotek länkar jag det här till Lichtenberg och till Leopardi - detta ständigt växande bibliotek, med ett otal korsreferenser och mer eller mindre märkliga förbindelser mellan olika författarskap. Ett bibliotek där det samtidigt med det ständiga växandet sker ett ständigt svinn. Och som en gång helt ska utplånas.

Jag läser Imre Kertész

När jag hade läst Imre Kertész "Mannen utan öde" och "Dossier K - en självbiografi" la jag dem åt sidan. På något sätt överväldigad - jag hittar inget bättre ord. Hur i all världen skulle jag kunna skriva något vettigt om dessa böcker? Jag borde läsa "Galärdagbok" först. Och åtminstone något av sekundärlitteraturen.
Men det här är ju en blogg. Det här är ju bara nedkastade, spridda anteckningar efter läsning.

Kertész poängterar i "Dossier K - en självbiografi", vilket gör intervjuaren lite misstrogen, att "Mannen utan öde" inte är en självbiografi, trots att den grundar sig på Kertész eget liv, utan en roman, en skapad fiktiv värld, och, säger Kertesz:

"redan från den allra första meningen kan du känna att du träder in i en underlig, suverän värld, där allt, mera exakt vad som helst kan ske. Och i takt med att berättelsen fortskrider tilltar hos läsare känslan av att vara förlorad, han känner mer och mer hur han mister fotfästet..." 

Precis så var det. Det är det jag menar med överväldigad.

Jag ska inte relatera handlingen i boken här, mer än att huvudpersonen György Köves som fjortonårig jude deporteras från Budapest till förintelselägret Auschwitz-Birkenau och sedan till ett koncentrationslägret Buchenwald,  där han överlever trots alla umbäranden och räddas som levande död till ett slags lägersjukhus och där han befinner sig när allierade trupper befriar lägret.

När Köves så efter ett år återvänder till Budapest träffar han på spårvagnen en journalist som vill skriva en artikelserie om hans upplevelser i koncentrationslägrens helvete.
Men han menar sig inte ha upplevt något helvete. Fasor - ja, naturligtvis. I ett koncentrationsläger är fasor något naturligt. Men där liksom överallt annars går tiden steg för steg och om man överlever klarar man av ett steg i taget, når en insikt i taget och det är tiden som gör att man i bästa fall kan klara sig -

"om den här tidsföljden inte fanns och hela insikten drabbade oss med en gång där på ort och ställe är det möjligt att varken vårt huvud eller vårt hjärta skulle orka med det" 

Kan man skildra Förintelsen som något annat är en obegriplig ondska? Kertész är i intervjuboken kritisk mot vad han kallar den "till ett biblioteks storlek uppsvällda ... lägerlitteraturen." Om jag förstår Kertész rätt så vill han visa att även Förintelsen har sin rationalitet, sin "normalitet". Man kan inte förstå den som sprungen ur en obegriplig ondska, ett drabbande öde. Det obegripliga är begripligt. Det ofattbara är fattbart. Och Kertész vill inte se sig som offer för ett obegripligt öde.

Imre Kertész

Georg och Eva Klein menar i bokens förord att det är romanjagets totala illusionslöshet som får honom att överleva. Han ser vad som sker och noterar och berättar, lågmält och till synes lidelsefritt. Som här:

" ... i grund och botten kunde det inte heller ha gått så mycket annorlunda till - åtminstone var det vad jag föreställde mig. När allt kom omkring hade man också här satt sig ner, så att säga slagit sina kloka huvuden ihop; visserligen var det inga skolpojkar, naturligtvis, utan vuxna, mogna män, eventuellt, eller - om jag tänker efter - alldeles säkert herrar i respektingivande kläder, med cigarrer och medaljer, idel befälhavare som inte fick störas just nu - så föreställde jag mig det. Så tänker en av dem ut det där med gasen; en annan kommer genast på badet; en tredje tvålen; en fjärde lägger till blommorna, och så vidare. En del förslag kanske de diskuterade mer ingående och bättrade på, men andra blev de genast glada åt och hoppade upp (jag vet inte varför men det var så jag ville ha det: de hoppade upp) och smällde ihop handflatorna - allt det där var mycket lätt att föreställa sig, åtminstone för mig. Sedan blev befälhavarnas fantasier omsatta i verklighet av många ivriga händer, under mycket spring och flängande, och jag var tvungen att medge att uppvisningen otvivelaktigt var en framgång."

Men är det en medveten illusionslöshet, en medveten hållning?
Eller är det inte naivitet, bristande insikt, en barnslig tillit till att allt skulle ordna sig? Som Kertész uttrycker det i intervjuboken:

"en ofördärvad naivitet som skyddar honom från känslan av total prisgivenhet och total hopplöshet. En vuxen människa kan man knäcka mycket snabbare."

Köves söker upp lägenheten där han bott med sin far och styvmor och finner att den, som så mycket av judisk egendom, har tagits över av främmande människor. Han blir inbjuden till grannar och i ett samtal med två gamla män, på romanens sista sidor, utspelas det Kertész kallar

"det katharktiska ögonblick i vilket Köves inte bara genomskådar utan även är i stånd att förklara sitt öde".

Han blir bjuden på mat och männen berättar om vad som hänt i Budapest, om de svåra förhållandena där och att de inte kunnat göra något, att de är offer. Men Köves invänder att det för dem, liksom för alla och alltid handlar om att de tog steg efter steg och att det bara i efterhand framstår som färdigt och oåterkalleligt avslutat, som ett på förhand givet öde.

"Det gick inte, det måste de försöka förstå, det gick inte att ta ifrån mig allt, det kunde inte vara så att jag varken var vinnare eller förlorare, att jag inte fick ha rätt och inte heller kunde ha misstagit mig, att jag varken var orsak till eller ett resultat av någonting, jag kunde helt enkelt inte - försök inse det, nästan bönföll jag dem - svälja den löjliga bitterheten att bara vara oskyldig."

"varför ville de inte inse detta: om det finns ett öde är friheten inte möjlig; om däremot, fortsatte jag, och jag blev själv alltmer förvånad, talade med allt större hetta - om däremot friheten finns då finns det inget öde, det vill säga [ ... ] det vill säga då är vi själva ödet".

Jag har läst de här avslutande sidorna flera gånger. Men jag vet inte om jag egentligen förstår vad Kertész menar. Kanske kommer "Galärdagboken" att hjälpa mig.

Jag har börjat läsa Imre Kertész

Jag har börjat läsa Imre Kertész "Mannen utan öde". Och eftersom jag inte läst mer än 60 sidor, så borde jag väl inte skriva något ännu.
Det är bara det att jag redan nu är beredd att utnämna den här boken till en av de böcker man bara måste ha läst.

Tidigare har jag inte läst en rad av Kertész. Det ångrar jag. Å andra sidan har jag nu den här samlingsvolymen med tre romaner framför mig.

Georg och Eva Klein frågar i förordet om man fortfarande kan skriva prosa om Auschwitz. Har inte smärtgränsen nåtts, har inte det outsägliga sagts, det obegripliga förklarats, det oacceptabla "hamrats in så hårt att mottagaren blev tvungen att antingen förtränga dess innebörd eller slå dövörat till för all vidare information"? Nej, menar de: Kertész säger i denna bok något väsentligt som inte tidigare blivit sagt.

Den fjortonårige György Köves transporteras i en godsfinka till Auschwitz från judeförföljelsens Budapest. Han är romanens jag och tycks med sin lågmälda och lugnt iakttagande berättarröst på ett ytterst märkligt sätt finna sig i att dras in i förintelsemaskineriet - som om det som sker är helt naturligt, något självklart, något som inte kunde vara annorlunda.

Jag vet inte vad det är som ger texten en sådan genomslagskraft. Är det Györgys distans till skeendet? Hans bristande förståelse? Ovilja att förstå? Naivitet? Godtrogenhet? Eller en medveten illusionslöshet?
På något sätt hamnar förståelsens börda hos läsarna. Vi vet ju vad som skedde. Vi förstår vad som sker bland de vuxna omkring honom, det som György återger, till synes utan att förstå.

Jag läser långsamt och får hela tiden anledning att stanna upp.

György går på gatan:

"Jag hade velat knäppa upp rocken, men så ångrade jag mig: i den lätta motvinden skulle framstyckena på min rock kunna blåsa bakåt och dölja min gula stjärna, vilket skulle vara mot föreskrifterna."

Hans tar avsked av sin far:

"Men, tänkte jag, vi fick i alla fall tillfälle att skicka iväg den stackaren till arbetslägret med minnet av en fin dag."

Skildringen av hur han förs till ett uppsamlingsläger för vidare transport till Auschwitz inleds så här:

"Nästa dag råkade jag ut för en lite konstig sak." 

Och när de ska lämna lägret:

"... jag minns bara att jag hela tiden var nära att brista i skratt, dels av förvåning och förlägenhet, av känslan av att oväntat ha hamnat mitt i något slags vanvettigt skådespel där jag inte riktigt visste vilken roll jag spelade, dels av en hastig tanke, som bara precis for genom huvudet på mig: och det var min styvmors ansikte när hon kom på att i kväll fick hon vänta förgäves på mig med kvällsmaten."

Jag läser vidare. Och ni andra, ni som redan läst Kertész. Jag väntar på kommentarer.