Jag läser Imre Kertész

När jag hade läst Imre Kertész "Mannen utan öde" och "Dossier K - en självbiografi" la jag dem åt sidan. På något sätt överväldigad - jag hittar inget bättre ord. Hur i all världen skulle jag kunna skriva något vettigt om dessa böcker? Jag borde läsa "Galärdagbok" först. Och åtminstone något av sekundärlitteraturen.
Men det här är ju en blogg. Det här är ju bara nedkastade, spridda anteckningar efter läsning.

Kertész poängterar i "Dossier K - en självbiografi", vilket gör intervjuaren lite misstrogen, att "Mannen utan öde" inte är en självbiografi, trots att den grundar sig på Kertész eget liv, utan en roman, en skapad fiktiv värld, och, säger Kertesz:

"redan från den allra första meningen kan du känna att du träder in i en underlig, suverän värld, där allt, mera exakt vad som helst kan ske. Och i takt med att berättelsen fortskrider tilltar hos läsare känslan av att vara förlorad, han känner mer och mer hur han mister fotfästet..." 

Precis så var det. Det är det jag menar med överväldigad.

Jag ska inte relatera handlingen i boken här, mer än att huvudpersonen György Köves som fjortonårig jude deporteras från Budapest till förintelselägret Auschwitz-Birkenau och sedan till ett koncentrationslägret Buchenwald,  där han överlever trots alla umbäranden och räddas som levande död till ett slags lägersjukhus och där han befinner sig när allierade trupper befriar lägret.

När Köves så efter ett år återvänder till Budapest träffar han på spårvagnen en journalist som vill skriva en artikelserie om hans upplevelser i koncentrationslägrens helvete.
Men han menar sig inte ha upplevt något helvete. Fasor - ja, naturligtvis. I ett koncentrationsläger är fasor något naturligt. Men där liksom överallt annars går tiden steg för steg och om man överlever klarar man av ett steg i taget, når en insikt i taget och det är tiden som gör att man i bästa fall kan klara sig -

"om den här tidsföljden inte fanns och hela insikten drabbade oss med en gång där på ort och ställe är det möjligt att varken vårt huvud eller vårt hjärta skulle orka med det" 

Kan man skildra Förintelsen som något annat är en obegriplig ondska? Kertész är i intervjuboken kritisk mot vad han kallar den "till ett biblioteks storlek uppsvällda ... lägerlitteraturen." Om jag förstår Kertész rätt så vill han visa att även Förintelsen har sin rationalitet, sin "normalitet". Man kan inte förstå den som sprungen ur en obegriplig ondska, ett drabbande öde. Det obegripliga är begripligt. Det ofattbara är fattbart. Och Kertész vill inte se sig som offer för ett obegripligt öde.

Imre Kertész

Georg och Eva Klein menar i bokens förord att det är romanjagets totala illusionslöshet som får honom att överleva. Han ser vad som sker och noterar och berättar, lågmält och till synes lidelsefritt. Som här:

" ... i grund och botten kunde det inte heller ha gått så mycket annorlunda till - åtminstone var det vad jag föreställde mig. När allt kom omkring hade man också här satt sig ner, så att säga slagit sina kloka huvuden ihop; visserligen var det inga skolpojkar, naturligtvis, utan vuxna, mogna män, eventuellt, eller - om jag tänker efter - alldeles säkert herrar i respektingivande kläder, med cigarrer och medaljer, idel befälhavare som inte fick störas just nu - så föreställde jag mig det. Så tänker en av dem ut det där med gasen; en annan kommer genast på badet; en tredje tvålen; en fjärde lägger till blommorna, och så vidare. En del förslag kanske de diskuterade mer ingående och bättrade på, men andra blev de genast glada åt och hoppade upp (jag vet inte varför men det var så jag ville ha det: de hoppade upp) och smällde ihop handflatorna - allt det där var mycket lätt att föreställa sig, åtminstone för mig. Sedan blev befälhavarnas fantasier omsatta i verklighet av många ivriga händer, under mycket spring och flängande, och jag var tvungen att medge att uppvisningen otvivelaktigt var en framgång."

Men är det en medveten illusionslöshet, en medveten hållning?
Eller är det inte naivitet, bristande insikt, en barnslig tillit till att allt skulle ordna sig? Som Kertész uttrycker det i intervjuboken:

"en ofördärvad naivitet som skyddar honom från känslan av total prisgivenhet och total hopplöshet. En vuxen människa kan man knäcka mycket snabbare."

Köves söker upp lägenheten där han bott med sin far och styvmor och finner att den, som så mycket av judisk egendom, har tagits över av främmande människor. Han blir inbjuden till grannar och i ett samtal med två gamla män, på romanens sista sidor, utspelas det Kertész kallar

"det katharktiska ögonblick i vilket Köves inte bara genomskådar utan även är i stånd att förklara sitt öde".

Han blir bjuden på mat och männen berättar om vad som hänt i Budapest, om de svåra förhållandena där och att de inte kunnat göra något, att de är offer. Men Köves invänder att det för dem, liksom för alla och alltid handlar om att de tog steg efter steg och att det bara i efterhand framstår som färdigt och oåterkalleligt avslutat, som ett på förhand givet öde.

"Det gick inte, det måste de försöka förstå, det gick inte att ta ifrån mig allt, det kunde inte vara så att jag varken var vinnare eller förlorare, att jag inte fick ha rätt och inte heller kunde ha misstagit mig, att jag varken var orsak till eller ett resultat av någonting, jag kunde helt enkelt inte - försök inse det, nästan bönföll jag dem - svälja den löjliga bitterheten att bara vara oskyldig."

"varför ville de inte inse detta: om det finns ett öde är friheten inte möjlig; om däremot, fortsatte jag, och jag blev själv alltmer förvånad, talade med allt större hetta - om däremot friheten finns då finns det inget öde, det vill säga [ ... ] det vill säga då är vi själva ödet".

Jag har läst de här avslutande sidorna flera gånger. Men jag vet inte om jag egentligen förstår vad Kertész menar. Kanske kommer "Galärdagboken" att hjälpa mig.