tisdag 18 december 2012

Jag har börjat läsa Imre Kertész

Jag har börjat läsa Imre Kertész "Mannen utan öde". Och eftersom jag inte läst mer än 60 sidor, så borde jag väl inte skriva något ännu.
Det är bara det att jag redan nu är beredd att utnämna den här boken till en av de böcker man bara måste ha läst.

Tidigare har jag inte läst en rad av Kertész. Det ångrar jag. Å andra sidan har jag nu den här samlingsvolymen med tre romaner framför mig.


Georg och Eva Klein frågar i förordet om man fortfarande kan skriva prosa om Auschwitz. Har inte smärtgränsen nåtts, har inte det outsägliga sagts, det obegripliga förklarats, det oacceptabla "hamrats in så hårt att mottagaren blev tvungen att antingen förtränga dess innebörd eller slå dövörat till för all vidare information"? Nej, menar de: Kertész säger i denna bok något väsentligt som inte tidigare blivit sagt.

Den fjortonårige György Köves transporteras i en godsfinka till Auschwitz från judeförföljelsens Budapest. Han är romanens jag och tycks med sin lågmälda och lugnt iakttagande berättarröst på ett ytterst märkligt sätt finna sig i att dras in i förintelsemaskineriet - som om det som sker är helt naturligt, något självklart, något som inte kunde vara annorlunda.

Jag vet inte vad det är som ger texten en sådan genomslagskraft. Är det Györgys distans till skeendet? Hans bristande förståelse? Ovilja att förstå? Naivitet? Godtrogenhet? Eller en medveten illusionslöshet?
På något sätt hamnar förståelsens börda hos läsarna. Vi vet ju vad som skedde. Vi förstår vad som sker bland de vuxna omkring honom, det som György återger, till synes utan att förstå.

Jag läser långsamt och får hela tiden anledning att stanna upp.

György går på gatan:
"Jag hade velat knäppa upp rocken, men så ångrade jag mig: i den lätta motvinden skulle framstyckena på min rock kunna blåsa bakåt och dölja min gula stjärna, vilket skulle vara mot föreskrifterna."
Hans tar avsked av sin far:
"Men, tänkte jag, vi fick i alla fall tillfälle att skicka iväg den stackaren till arbetslägret med minnet av en fin dag."
Skildringen av hur han förs till ett uppsamlingsläger för vidare transport till Auschwitz inleds så här:
"Nästa dag råkade jag ut för en lite konstig sak." 
Och när de ska lämna lägret:
"... jag minns bara att jag hela tiden var nära att brista i skratt, dels av förvåning och förlägenhet, av känslan av att oväntat ha hamnat mitt i något slags vanvettigt skådespel där jag inte riktigt visste vilken roll jag spelade, dels av en hastig tanke, som bara precis for genom huvudet på mig: och det var min styvmors ansikte när hon kom på att i kväll fick hon vänta förgäves på mig med kvällsmaten."
Jag läser vidare. Och ni andra, ni som redan läst Kertész. Jag väntar på kommentarer.

2 kommentarer:

Karin S sa...

Den är fantastisk, just för att den har det där perspektivet, det som, som jag uppfattar det, förklarar en del av förintelsen. Jaja, man kan inte säga så. Men min mamma och pappa vittnar ju om samma sak, de var en sorts lydiga och väluppfostrade barn, är det inte det pojken är? Han gör som man säger till honom för det har hittills varit rätt. Han identifierar sig med de stiliga militärerna (som man ju gör som barn och ung) och inte med de andra faktiskt ganska jobbiga medresenärerna i boskapsvagnen...

Ihop med Sebastians Haffners En tysk mans historia, tycker jag liksom att man får hela den här förskräckliga historien förklarad. Från två håll. Han (om du inte läst honom) är ung tysk jurist och ser (men med förfäran) hur nazisterna nedmonterar rättssystemet, han fattar liksom långt innan de allra flesta vad det är som håller på att ske. Och han beskriver hur terrorn installeras och hur alla lever i rädsla.

Måste snart läsa om den Mannen utan öde. Det kanske allra märkligaste med den är att jag minns den som på ett motsägelsefullt vis ändå - hoppfull. Hur absurt det än måste vara. Jag menar, jag måste minnas fel?

Lennart Erling sa...

Jag har inte läst Haffner. Jag har ö h t inte läst så mycket om Förintelsen. Kanske har jag undvikit det, jag vet inte. Jag har en del att ta igen här.
Jag la nyss ifrån mig Kertesz bok, efter att ha läst ytterligare sexton sidor. Mer klarade jag inte av nu. Det är som om man går bakom György i ledet och ser det han ser och vet det han inte vet.