Ytterligare Kertészläsning

Bara för att ni inte ska tro att både bloggen och jag avsomnat... vill jag i alla fall berätta att jag nu är i slutet av Kertészläsningen och börjar få en helhetsbild av detta författarskap. Kanske kommer ett samlat omdöme här någon gång...

Jag har läst ungefär halva "Från Budapest till Berlin" (översättning: Ervin Rosenberg, Weyler 2012), en i alla bemärkelser svart bok. Den består av Kertészs dagboksanteckningar från mars 2001 till oktober 2003, under den period när han lämnar Budapest och "det ungerska eländet" för att bosätta sig i Berlin.

Kertész livssyn är inte den muntraste:

"Livet är ett misstag som inte ens döden kan reparera. Livet, döden: allt är misstag."

Och det är inte utan att man spårar en viss självupptagenhet:

"Dagboken är inte till för att jag skall skildra mig själv, med mindre denna obeslutsamma och konturlösa varelse - jag själv - återspeglar världens kaos. Detta kaos som myllrar av handlingar är känt just för att vara ett hinder för handlandet. Följaktligen är det lögnens ödeläggande värld, i vilken varje handling är falsk och ödeläggande. Till råga på allt har den upphört att vara intressant." 

Som alla radikala pessimister och misantroper tvingas han i all sin kompromisslöshet till en avgörande kompromiss: att trots allt leva; annars kan han ju inte ge uttryck åt sin pessimism och sin misantropi. Det är ingen dussin-misantropi:

"Dödsbringande höst. Solen lyser. Världen ligger i dödsryckningar. I går på spårvagnen, mitt bland människorna, greps jag av den bestämda känslan att jag inte är bland människor. Sedan sade jag till mig själv: jovisst, det är ju just dessa som är människorna [ ... ] Deras vidunderliga brutalitet. Deras feghet. Fårskockens stupiditet. Deras grymhet mot det individuella. Den alltid mordberedda blodtörsten som reagerar på minsta tecken på svaghet."

Dock finns här också en viss humor:

"Jag fruktar att om jag väntar för länge och blir ännu äldre, kommer jag inte att ha kraft att dö." 

Anteckningarna domineras annars av författarens depressioner, hans sömnlöshet, hustruns kamp mot cancern, det egna åldrandet, Parkinsons sjukdom som tvingar honom att börja skriva på en laptop, svårigheterna med att skriva romanen "Likvidation" (som jag läst parallellt och kanske kommer att skriva om).

Det blev mycket "kanske" här. Men så är det, under denna senvinter som en del optimister kallar vår.

PS:
Vid fortsatt läsning stöter jag på något som jag tror säger mycket om Kertészs politiska tänkande. Han läser Brecht och finner honom vara "en medelmåttig författare med triviala tankar".  En vacker sommarkväll i övre tonåren tänker Brecht inte på sig själv:

"Men han tänker på den sociala orättvisan, som alltsedan den franska revolutionen har varit mänsklighetens sjukdom. Längtan efter social rättvisa har gett upphov till världens största sociala orättvisor, bekymret om de andras öde - till förfång för den egna existensen - har i sin tur lett till de ohyggligaste massakrer som världen någonsin skådat."