Jag lever ett ganska normalt liv, det är inte det, men jag är inte riktigt där.
Men när jag nu återupptar läsningen av Imre Kertész, närmare bestämt tredje delen av "Galärdagbok", betitlad "Släpper (rodret) Drar in (årorna) Är lycklig", då känns det som om jag är på väg tillbaka igen.
Det är inte så att man blir en lyckligare människa av att läsa Kertész, men att ta del av hans erfarenheter är omvälvande. Jag läser och stryker för och tror mig ibland förstå precis vad han menar och ibland inte alls. Det är mörkt, det är pessimistiskt, det är misantropiskt - men det är öppet, inte slutet. Läsningen provocerar, tvingar till eftertanke.
Och det är som om jag för att bibehålla min livskänsla kräver ett (visst) mått av svartsyn, vilket är ett understatement när det gäller Kertész.
Så jag bara varnar, jag kommer att återuppta bloggandet...
"Jag lever inte tillräckligt radikalt. Jag lever som om evigt liv väntade mig och inte fullständig förintelse. Det betyder att jag lever i min framtids slaveri och inte i min dödlighets oändliga frihet."Jag läste "Mannen utan öde" före jul, här, och i "Galärdagbok" finns en passus som jag tror bidrar till förståelsen av romanen. (En iakttagelse som kanske är en självklarhet, men jag är ju bara en common reader...)
Kertész skriver om vad som räddade honom från självmordet, från att följa Borowskis, Celans, Amérys, Primo Levis och andras exempel. Han menar att det var hans erfarenheter av ett "samhälle" (Kertész sätter ordet inom citationstecken) i stalinismens skepnad som "bevisade att frihet, frigörelse, stor katharsis och annat - idel sådant som intellektuella, tänkare och filosofer i lyckligare delar av världen inte bara talade om utan uppenbarligen även trodde på - inte ens kunde kunde komma på tal" för hans del.
Därför drabbades han inte heller av någon våg av besvikelse; det var ju en fortsatt fångtillvaro. Och han förkastade "frihetens vilseledande slagord, sådana som 'oförklarligt', 'historiskt misstag', 'kan inte förklaras rationellt' ".
Han skriver: "... i min förnedring finns inte bara förnedring utan även frälsning, om mitt hjärta är tillräckligt modigt för att ta emot frälsningen: denna nådens förvisso grymma uppenbarelseform".
"Inte förkasta utan acceptera, säga ja i stället för nej - kämpa sig fram till livets, det verkliga, av ideologier icke förfalskade och från mitt eget jags besmittelser renade livets hemlighetsfulla port. Kommer den att öppna sig?"*
PS, lördag 19 jan: Jag vill gärna länka här till Karins intressanta och välskrivna inlägg på Blott Sverige, om Kertészläsning och situationen i dagens Ungern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar