Jag har läst Elizabeth Georges "Stråk av rött".
I ett efterord tackar författaren "alla dem som hjälpt mig att samla den information som behövts för att skriva den här romanen".
Det handlar om surfare och surfbrädestillverkare, experter på klippklättring, poliser i Devon och Cornwall, experter på lokala tenngruvor, cidertillverkning, kyrkor, BMX-cykling, etc. Dessutom har författaren använt sig av guideböcker för det område där handlingen utspelas.
Det märks.
All denna information har nämligen bretts ut i ett jämnt lager över bokens 700 sidor.
Ingen förflyttar sig utan att läsaren upplyses om ortnamn, vägnummer, landskapsbild, flora, geologiska och lokalhistoriska förhållanden. Och det är många som förflyttar sig. Det myllrar av personer som alla måste förses med bakgrundshistoria, utan att detta har något som helst med intrigen att göra. Jo, det finns en intrig, en långsökt mordhistoria, men den skyms av allt ovidkommande: ett antal dysfunktionella familjer, psykologiserande, miljöbeskrivningar och åter miljöbeskrivningar. För att dra läsaren med sig avslutas vartannat kapitel med en cliffhanger och man tror att nu, nu ska det börja hända saker, men nej. Det segar bara på.
Men Elizabeth George säljer inte miljoner för inte. In med frigjord kvinnlig sexualitet! Och en frånskild kvinnlig polis med trassligt privatliv som utredare. Och in med Thomas Lynley och Barbara Havers, visserligen i lightversioner, men ändå.
Nej, ingenting hjälper.
Det är en seg soppa. Rekommenderas för läsning endast vid febertillstånd, och då bara som ett sätt att få tiden att gå.
Som återställare läste jag ett par Stieg Trenter, ett par av de bästa från tidigt femtiotal, "Färjkarlen" och "Roparen".
Och nu Sjöwall/Wahlöö. "Polis, polis, potatismos".
Men däremellan Hjalmar Söderberg. Jag återkommer till det.
3 kommentarer:
Intressant! Har precis funderat över liknande - hur detaljer tar över intrigen även om ack sâ välskrivet - efter att ha läst Ian McEwan's Saturday. Det är givetvis en (lockande) bravad i sig att lâta/lyckas en roman utspela sig under endast en dag, men känslan blir här för läsaren (läs i vart fall för mig) ofta att han gjort sin läxa ordentligt innan han satte slutlig punkt. Huvudpersonen, chirurg, genomför en operation under vilken en hel hoper av de mest tekniska och pâlästa detaljer ges; han sätter sig sedan i bilen, en Mercedes modell XX, utstyrd med YY och ZZ detaljer och optioner, för att âka och spela en squashmatch under vilken hans hjärta slâr som en ÂÂ och han blir andfâdd som en ÄÄ, medan motpartner vinner genom att köra ÖÖ squashteknik. Och jag kom fram till att intrigen inte fâr glömmas sâ helt - ens för en mästare som I.McE. och inte ens för att med de mest utstuderade detaljer tänkta att göra romanfigurerna trovärdiga försöka visa att de vet vad de pratar om (detta var första boken jag läst av honom och har förstâtt att skam den som ger sig för lovorden runt mannen är mânga!).
Elizabeth George är ingen skicklig författare, i alla fall inte i "Stråk av rött". Hon har helt enkelt använt research till att pumpa upp boken till bestsellerformat. Det blir utfyllnad, inget som integreras och ger färg åt berättelsen, eller fördjupar människoskildringen.
Inget fel med spänningslitteratur, men den ska vara välgjord.
McEwan spelar i en helt annan division, tycker jag. Jag såg filmatiseringen av "Försoning" förra veckan och fick stark lust att läsa om boken. Den är formidabel. Och "På Chesil Beach" läste jag förra året: http://langsambloggen.blogspot.com/2008/01/p-chesil-beach.html
Ah, tack! Jo absolut, jag hâller med dig om olika divisioner - och projektet här är litterärt intressant och hâller Nästan. Men tror ändâ att det skulle vunnit pâ att just researchen vore mindre "synligt".
Hursom - nu har jag tvâ titlar att sätta tänderna i. Tack!
Skicka en kommentar