onsdag 29 juni 2011

Vad vi kan bestämma över

Just en sådan sommarkväll som den i går, när vinden mojnat och solen sjunker och ljuset förvandlar kornfältet till en svagt glänsande sidenmatta och man sitter ute i trädgården ser tornseglarna jaga efter föda och känner doften av schersmin och rosor och nyslaget gräs, då (eftersom huvudet är fullt av dagens bekymmer) är det dags att läsa Epiktetos.

"Somliga saker kan vi bestämma över, andra inte.
Vi bestämmer över våra åsikter och vår inställning, vårt begär och vår motvilja - med andra ord allt sådant som vi gör själva. Men kroppen bestämmer vi inte över, inte våra ägodelar heller, vårt anseende och vår ställning - kort sagt sådant som vi inte gör själva. Det vi bestämmer över är till sin natur fritt, okuvat, obundet, medan det vi inte bestämmer över är svagt, fängslat och hämmat. Det ärt inte vårt.
Kom därför ihåg detta: om du betraktar det förslavade som fritt och det främmande som ditt eget, kommer du att stöta på hinder, bli tungsint och orolig och en enda protest mot gudar och människor. Om du däremot bara betraktar det som verkligen är ditt som ditt och allt det som andra bestämmer över som främmande - vilket det ju också är - då kommer ingen att kunna tvinga dig till någonting eller stoppa dig, du kommer aldrig att behöva klandra eller anklaga någon, aldrig göra någonting som du inte själv vill, aldrig få någon fiende. Ingen människa kommer heller att kunna skada dig, ingenting skadligt drabba dig."

Epiktetos: Handbok i livets konst. Översättning och förord Anders Håkansson. Bakhåll, 2007.

söndag 26 juni 2011

En orolig själ i Göteborg

Gunnar Petterssons roman "Nattsvärmaren" (1980) utspelas under tidigt sjuttiotal i Göteborg. 
Under några dygn får vi följa Paul Frankman, som hoppat av arbetet med sin licentiatavhandling i historia och dragits med i det revolutionära uppsving som präglade dessa år - för de få inblandade, inte för Sverige i övrigt.
Han är medlem i Sveriges Kommunistiska Förbund, jobbar sedan tre år på T-fabriken, där han tillsammans med ytterligare en handfull proletariserade akademiker i den kommunistiska cellen arbetar på att medvetandegöra arbetarklassen, utan nämnvärd framgång.


Åren på T-fabriken har fått honom att tvivla på den vetenskapliga socialismen i Förbundets tappning och givit honom en mer realistisk syn på verkligheten. Arbetarklassen är ingen abstraktion. När han ger uttryck för sina tvivel kallas han till möte med Förbundets Disciplinkommitté och utesluts senare på ett medlemsmöte. 



Skildringen av den operett-värld som var bokstavs-vänsterns dessa år - man iklädde sig 1900-talets kommunistiska rörelses olika roller och spelade dem med stort allvar -  är förbannat rolig. Här är humoristen Gunnar Pettersson i sitt esse. Så heter t ex Disciplinkommittén ordförande - Gunnar Pettersson...
Det är med ett visst igenkännande jag läser. (Visserligen en annan bokstavskombination, en annan stad. Och min väg gick från arbetarklass till medelklass).

Paul Frankman är en orolig själ. Han super gärna till. Drickande och bakfylla skildras ingående, initierat och inkännande. En flyktmekanism? Flykt från vad? Från den tomhet han känner när den tillhörighet han en gång funnit i Förbundet och det politiska arbetet försvinner? Han står inte ut med  dessa trångsynt rättänkande politruker, som pressar in verkligheten i sina tankemönster.
När han efter uteslutningen iakttar en demonstration för stöd till MPLA känner han ändå vånda. Han inser att han "... är kriminell, han har begått det värsta brott en svensk kan begå: han är utesluten ur ett sammanhang, en gemenskap, en norm, ett folkhem, ett kommunistparti, en medelklass och en arbetarklass - kalla det vad man vill...
Han tillhör inte. Han finns inte."

En annan källa till oro är Franks förhållande till sin far, änkemannen och pensionerade adjunkten i engelska Hilding Frankman, som genom klassisk studieflit gjort en klassresa från förmansjobbet på spårvägens verkstäder. Porträttet av denne anglofil ut i fingerspetsarna, som plågat familjen med "engelska lördagar" med té och sandwiches och högläsning ur engelska klassiker, är lysande.

Och så finns där systern Harriet, som försöker dricka sig bort från en tom hemmafrutillvaro (ja, sådana fanns på sjuttiotalet...)

När fadern samlar barn och måg och försöker återuppliva en engelsk lördag och Paul berättar att han lämnat det politiska, brister det för fadern och i en absurd sekvens övergår han till att tala engelska när han dömer ut sonens brist på karaktär och uthållighet. Paul vädjar om förståelse, men förgäves.

Är det romanens egentliga tema: att allt flyter, att ingenstans finna sin restlösa tillhörighet, att ständigt jagas av oron, att alltid fly? 


Karaktärerna och göteborgsmiljöerna i denna roman är levande. Och här finns iakttagelser, som denna om hur även arbetet kan fungera som en drog:
"... och ett löpande-band-jobb är ett alldeles utmärkt sätt att fly bort från vardagens, det vill säga helgernas, oregelbundna och destruktiva gång. Efter bara någon halvtimma på jobbet har kropp och sinnen inordnat sig i ett helt annat rum och en helt annan tid. Paul har ofta känt hur omvärlden stäng ute när han arbetar på axelbanan. Oväsen och rop och tal bildar en mur runt honom och får gradvis kroppen att bli en maskin bland maskinerna, den tar samma antal steg och gör samma rörelser gång efter gång efter gång, tills man helt skurit av förbindelsen med sinnena och inte ens märker att man jobbar. Det är inte alls en obehaglig känsla, för det gör att man kan förflytta sig i tid och rum vart man vill. Ibland når det nästan hallucinatorisk dimensioner ... "
Det är en iakttagelse som jag gärna skriver under på. 


Bokens baksidestext talar om "den allvarliga och muntra berättelsen om Paul Frankmans väg mot den politiska och privata nollpunkten". Och det är en både munter och allvarlig berättelse. 


På de sista sidorna åker Paul och arbetskamraten Sture ut till T-fabriken på Hisingen för att gå på eftermiddagsskiftet en måndag. Först spelar de en snabb bordtennismatch och bastar. Mellan bollarna väger Paul alternativen mot varandra. Gå tillbaka till avhandlingsarbetet? 
"Och allt skulle vara tillbaka i sina gamla väloljade banor." Nej, den möjligheten finns inte. Inte heller T-fabriken.
"Det verkliga alternativet är att han slutar för att börja på något helt och hållet nytt, något som bara har det gemensamt med Historian och T-fabriken att han kommer att sluta där också och förbli en nattsvärmare och göra bristen på beständighet till sin egen fasta punkt, uppbrottet hans enda organisation."
Det här är en mycket läsvärd roman. Och då inte bara som tidsskildring, som nostalgi för gamla vänstergubbar (eller -gummor). Nej, den håller. 


(Var det här för mycket vänskapskorrumperat mjau, Gabrielle?)


*Uppdatering 2011-06-29: Bonusmaterial: Gunnar Pettersson återger här Proletärens recension av boken.
Posted by Picasa

fredag 24 juni 2011

Trailer

Avbrottet fortsätter av olika anledningar och kanske inte längre är ett avbrott utan snarare ett tillstånd.

Men det finns fortfarande läsare som tar sig hit och jag drar slutsatsen att de förväntar sig något.

Jag kör därför en trailer

Så småningom kommer jag att samla mig till en text om Gunnar Petterssons mycket läsvärda och roliga "Natttsvärmaren" från 1980, där den proletariserade licentiaten Paul Frankman, medlem i Sveriges Kommunistiska Förbund, drabbas av tvivel på revolutionens möjlighet och ställs till svars inför Disciplinkommittén, vars ordförande heter - Gunnar Pettersson...

Annars önskar jag er bara en glad midsommar!

lördag 11 juni 2011

tisdag 7 juni 2011

Kors i taket!

Jag måste rita kors i taket - i morse fanns det två läsvärda inslag i Dagens Nyheters kulturdel. Det är inte ofta...
Dels Kajsa Ekis Ekmans insiktsfulla  "Blind väntan på domedagen", dels Tomas Lappalainens rykande aktuella historiska analys "Förbindelser mellan kungahuset och den organiserade brottsligheten är en återgång till statsmaktens historiska väsen".
Mer sådant, DN!

söndag 5 juni 2011

Igelkotten


 

I går kväll, när jag satt i växthuset och läste om Montaigne, blev jag uppmärksammad på ett besök i trädgården. Ljuset var svagt, men jag kunde ta denna bild. Igelkotten förhöll sig avvaktande. Vi såg på varandra. Vem iakttog vem? Jag vet inte riktigt vad igelkotten tänkte, men jag förde mördarsniglarna på tal, framhöll hur goda de är...
Posted by Picasa

lördag 4 juni 2011

Sommarmorgon

Efter morgonkaffet går jag bort till beteshagen. Kvigorna är nyfikna, som vanligt. 

Solvärmen stiger. Stelheten i kroppen börjar släppa. Jag är i paradiset.


Posted by Picasa

fredag 3 juni 2011

Fåglar, poesi

Gabrielle uppmärksammade mig på ett radioprogram, där Ingvar Storm satt vid Djurgårdsbrunnsviken i Stockholm och samtalade med Lars Gustafsson, om fåglarna i hans poesi. Eftersom programmet finns på webben kunde jag sitta i skuggan på altanen nu i eftermiddags och lyssna till det både intressanta och roande programmet.
En upplevelse av ett rum med märkliga dimensioner uppstod.
Under samtalets gång sjöng fåglar i radion, samtidigt som fåglarna sjöng här där jag satt, i parkens träd och i trädgården. Ibland kunde jag inte avgöra om koltrasten fanns i Stockholm eller här.
På andra sidan gärdsgården kom några kvigor från den betande flocken fram och tycktes mycket intresserade av Gustafssons poesi. Och längre bort, från ekarna i beteshagen, gol göken ihärdigt.

torsdag 2 juni 2011

Auster: Sunset Park

Eftersom jag har svårt att läsa disciplinerat sen en tid, så blev jag glad när jag hittade Paul Austers senaste roman i bokhandeln.
Auster är ju alltid Auster, tänkte jag. Och det är han, även denna gång.

"Sunset Park" (2010), utspelar sig i finanskrisens USA. Huvudperson är 28-årige Miles Heller, som sedan sju år befinner sig på flykt undan familj och universitetsstudier. Han försörjer sig på skitjobb, flyttar från plats till plats. Det är skuldkänslor som driver honom, den skuld han känner för att indirekt, genom en olycklig slump, ha vållat sin styvbrors död.
Nu, 2008, arbetar han i Florida för ett företag som sysslar med tömma hus ("trashing out") som övergivits av ägarna sedan de inte klarat av sina amorteringar. Hans arbetskamrater stjäl ohämmat av de attraktiva kapitalvarorna; den mer kultiverade Miles fascineras av och fotodokumenterar de övergivna tingen.

Han lever enkelt, ägnar sig mest åt att läsa på fritiden. I en park träffar han en 17-årig föräldralös collegeflicka som råkar läsa samma bok som han. De inleder ett förhållande, hon flyttar in hos honom. Miles råkar illa ut när flickans äldre syster hotar att polisanmäla honom för sexuellt umgänge med minderåriga, om han inte förser henne med varor från husen. Han hotas fysiskt av hennes kumpaner och flyr till New York, där han på inbjudan av en ungdomsvän flyttar in i ett ockuperat rivningshus i Sunset Park, i väntan på att flickvännen ska fylla 18 så att de kan gifta sig. (Ja, det är ett mycket osannolikt förhållande).

Miles far och styvmor har hela tiden hållits underrättade genom Miles ungdomsvän om var Miles befunnit sig och när han nu kommer till New York kommer det till slut till stånd en försoning, med fadern och med Miles mamma, en berömd skådespelerska. Styvmodern har däremot svårt att förlåta Miles.

I kapitel rubricerade med namn får vi följa skeendet ur de olika personernas perspektiv; Miles far, modern, styvmodern, de tre andra i rivningskåken, och allt ser efter olika förvecklingar ut att leda fram till en happy end för alla, men ett knytnävsslag - i bokstavlig mening - välter allt över ända och boken tonar ut i totalt mörker.

Auster är som vanlig en god historieberättare, man vänder blad efter blad, men - personerna redovisas genomskinligt och öppet i alla sina tankar och allt sitt görande, inget lämnas osagt och åt läsarens tolkning. Spännade - men spänningslöst.
Och när Auster spär ut med baseballhistoria och en långt reportage om PEN-klubbens verksamhet, då...

Austers senare romaner har skällts för att vara feel-good-romaner för intellektuell medelklass och det inte utan skäl. Så är det här också, ända fram till slutet. Det är som om Auster när han knådade till ännu en bästsäljande roman tänkt att så här kan det ju inte sluta (jag ska ju vara USA:s svar på Kafka...) och så kastat in knytnävsslaget…
Det är inte en roman om finanskrisens USA. Åtminstone inte om de skikt där den slår hårdast, som de husägare som i förtvivlan tvingas lämna allt vind för våg. Husockupanterna i Sunset Park sysslar mest med sina relationer och att utröna sina sexuella preferenser. Bekymren för Miles far, som har ett mindre bokförlag, är minskad utgivningsvolym.

Nej, det är ingen bok i nivå med Austers bästa. Vilket inte hindrar att det är en bok värd att läsa. Bitvis är den rentav gripande.