En igelkott förbereder sig för vintersäsongen

I går morse när jag gick för att hämta morgontidningarna mötte jag en igelkott på väg in genom grinden. Den tog ingen notis om mig, svarade inte på tilltal, utan vek bara in på gräsmattan och försvann in i en rabatt.

Vid femtiden, efter jobbet, slog jag mig ner i växthuset för att sitta och läsa en stund. Då hörde jag någon hosta till ett par gånger. Eftersom jag var ensam blev jag lite konfunderad. Jag lokaliserade ljudet till raden med tomatplantor, som vi göder med ett lager gräsklipp. Där hade igelkotten boat in sig.

 (Lånad bild)

Inte heller nu var igelkotten särskilt kommunikativ. När jag försiktigt försökte lyfta den med en plastkratta rullade den ihop sig till en boll och fräste hotfullt. Till slut rullade jag ut bollen och nerför en grässlänt där den blev liggande orörlig en stund.

Jag bad om ursäkt för den omilda behandlingen. Men ingen skada var skedd. Snart var den på benen igen och nosade lugnt på grönsakerna i landet.

Detta apropå ingenting. Eller apropå den kommande vintern.

Igelkotten

 

I går kväll, när jag satt i växthuset och läste om Montaigne, blev jag uppmärksammad på ett besök i trädgården. Ljuset var svagt, men jag kunde ta denna bild. Igelkotten förhöll sig avvaktande. Vi såg på varandra. Vem iakttog vem? Jag vet inte riktigt vad igelkotten tänkte, men jag förde mördarsniglarna på tal, framhöll hur goda de är...