Upplyftande undergångsvisioner i maj

I morse när jag hämtade morgontidningen ute vid vägen, i ett ganska milt regn, lyssnade jag en stund till koltrastens improvisationer. Våren är underbar, en hoppets och förnyelsens tid. Men nu lite om undergångsvisioner...


Jag har läst H. G. Wells "The time machine" och det inte (bara) för att förvåna och kanske glädja en bloggläsare från norra delen av Sverige - nej, så här var det: jag sorterade och plockade in lästa böcker i hyllorna och stötte då på en av de senaste årets mest fascinerande läsning, Giacomo Leopardi. Närmare bestämt slog jag upp "Vilda tuppens sång" i "Valda skrifter" och läste:

"Var punkt av världsalltet störtar mot döden med sällsam outtröttlig sällsamhet. Endast världsalltet självt tyckes stå över vissning och förfall [ ... ] En tid kommer, då detta världsallt och naturen själv skola vara slocknade. Och liksom det funnits väldiga mänskliga riken och herradömen, av vilkas underbara, en gång allbekanta öden intet tecken, intet rykte nu något förtäljer, så skall det komma en tid, då det ej finns ett spår mer, som förtäljer om vår värld och dess vilda öden och lidanden. Endast öde tystnad och väldig ro skola uppfylla det oändliga rummet. Så skall alltets liv förgås och upplösa sig med sin fruktansvärda gåta, av ingen förklarad, av ingen begripen."

Vilket ledde tanken (och mina steg) till mitt numera rätt slitna exemplar av Lars Gustafssons "Stunder vid ett trädgårdsbord" (Alba, 1984), där han i de tre inledande essäerna skriver om estetik kring år 1900, och visar hur man då på olika sätt vände sig bort från den framrusande industrialismens råa verklighet. Mot utvecklingsoptimismen ställs en utvecklingspessimism.

Gustafsson skriver bland annat om Rilke och om dennes vistelse i konstnärskolonin Worpswede i mosslandskapet nordväst om Bremen, i ett landskap orört av industrialismen (men det var det inte; man bröt torv), där han fann barnslig oskuld och innerlighet, ett landskap som stod stilla, i motsats till modernitetens våldsamma acceleration, en negation av den framväxande modernitetens brutala teknik och industri.


"Det är konstnärskoloniernas tid", skriver Gustafsson, "målarna drar ut och slår sig ner i luft och ljus och studerar vatten och vind" - men på bekvämt avstånd från större städer med konsthandlare och teatrar. Man vänder ryggen åt det moderna. Det är en frånvändhet, en "tankspriddhets-estetik", ett nej till de tekniska framstegen.

Den alltid snillrike Gustafsson gör sedan, efter att ha citerat en vacker dagboksnotis av Rilke som belyser dessa sekelskiftets antimoderna stämningar en, som han skriver, halsbrytande sammanställning och citerar H G Wells. 


Wells tema är den vetenskapliga och industriella utvecklingen. "Kring det väver han ett spindelnät av spekulationer, där alltid vibrationerna från någon jättespindel tycks fortplanta sig genom nätet. Skall framstegen visa sig ha ett egenvärde eller ska det falla samman som ett korthus?" Genom någon apokalyptisk hemsökelse, en katastrof? 

"Eller också alldeles stilla, genom den vemodiga insikten att naturen är starkast i det långa loppet, att solnedgången ska vinna över soluppgången och att en gång alla landskap ska vara lika fria från järnvägar och masugnar igen som de var i begynnelsen. [...] Framtiden rymmer en ödslig hemlighet."

Det är ett avsnitt av "The time machine" (1895) som citeras, där tidsresenären i sin märkliga maskin lyckats resa så långt fram i tiden han kan komma, kanske 30 miljoner år, och landar på en ödslig strand:

"Jag stannade mycket mjukt och satt på Tidsmaskinen och såg mig omkring. Himlen var inte längre blå. I nordost var den svart som bläck, och ut ur mörkret lyste, stadigt och klart, de bleka vita stjärnorna. I zenith var det djupt indiskt rött och stjärnlöst, och mot sydost blev det ljusare intill en glödande purpur, där, avskuren av horisonten, solens ofantliga skrov låg rött och stilla. [ ... ] Maskinen stod på en sluttande strand. Havet sträckte sig bort mot sydväst, för att resa sig i en skarp ljus horisont mot den skumma himlen. Det fanns inga vågbrott och inga vågor, ty inte ens en vindfläkt rörde sig. Bara en lätt oljig dyning steg och föll som en stillsam andning och visade att det eviga havet rörde sig och levde."

Vad tidsresenären ser, menar Gustafsson, är jorden på väg in i värmedöden, där den totala entropin härskar i universum, det sista stadiet där tiden (kanske) tar slut.


Episoden speglar inte huvudtemat i "The time machine" (till det, den sociala kritiken, ska jag kanske återkomma - ett annat fynd i hyllan var en essä av Sven Lindqvist), den visar snarare en utvecklingspessimism driven till sin spets, lik den hos Leopardi.
Jag vet inte riktigt varför jag dras till den här sortens radikala pessimister. Kanske för att de är upplyftande på något sätt. Eftersom allt går åt helvete på både medellång och lång sikt (och ibland på mycket kort), så kan man glädja sig desto mer åt det som ges... Det ljusa är alltid ljusare mot en svart bakgrund.