torsdag 19 maj 2011

Upplyftande undergångsvisioner i maj

I morse när jag hämtade morgontidningen ute vid vägen, i ett ganska milt regn, lyssnade jag en stund till koltrastens improvisationer. Våren är underbar, en hoppets och förnyelsens tid. Men nu lite om undergångsvisioner...


Jag har läst H. G. Wells "The time machine" och det inte (bara) för att förvåna och kanske glädja en bloggläsare från norra delen av Sverige - nej, så här var det: jag sorterade och plockade in lästa böcker i hyllorna och stötte då på en av de senaste årets mest fascinerande läsning, Giacomo Leopardi. Närmare bestämt slog jag upp "Vilda tuppens sång" i "Valda skrifter" och läste:
"Var punkt av världsalltet störtar mot döden med sällsam outtröttlig sällsamhet. Endast världsalltet självt tyckes stå över vissning och förfall [ ... ] En tid kommer, då detta världsallt och naturen själv skola vara slocknade. Och liksom det funnits väldiga mänskliga riken och herradömen, av vilkas underbara, en gång allbekanta öden intet tecken, intet rykte nu något förtäljer, så skall det komma en tid, då det ej finns ett spår mer, som förtäljer om vår värld och dess vilda öden och lidanden. Endast öde tystnad och väldig ro skola uppfylla det oändliga rummet. Så skall alltets liv förgås och upplösa sig med sin fruktansvärda gåta, av ingen förklarad, av ingen begripen."


Vilket ledde tanken (och mina steg) till mitt numera rätt slitna exemplar av Lars Gustafssons "Stunder vid ett trädgårdsbord" (Alba, 1984), där han i de tre inledande essäerna skriver om estetik kring år 1900, och visar hur man då på olika sätt vände sig bort från den framrusande industrialismens råa verklighet. Mot utvecklingsoptimismen ställs en utvecklingspessimism.

Gustafsson skriver bland annat om Rilke och om dennes vistelse i konstnärskolonin Worpswede i mosslandskapet nordväst om Bremen, i ett landskap orört av industrialismen (men det var det inte; man bröt torv), där han fann barnslig oskuld och innerlighet, ett landskap som stod stilla, i motsats till modernitetens våldsamma acceleration, en negation av den framväxande modernitetens brutala teknik och industri.


"Det är konstnärskoloniernas tid", skriver Gustafsson, "målarna drar ut och slår sig ner i luft och ljus och studerar vatten och vind" - men på bekvämt avstånd från större städer med konsthandlare och teatrar. Man vänder ryggen åt det moderna. Det är en frånvändhet, en "tankspriddhets-estetik", ett nej till de tekniska framstegen.

Den alltid snillrike Gustafsson gör sedan, efter att ha citerat en vacker dagboksnotis av Rilke som belyser dessa sekelskiftets antimoderna stämningar en, som han skriver, halsbrytande sammanställning och citerar H G Wells. 


Wells tema är den vetenskapliga och industriella utvecklingen. "Kring det väver han ett spindelnät av spekulationer, där alltid vibrationerna från någon jättespindel tycks fortplanta sig genom nätet. Skall framstegen visa sig ha ett egenvärde eller ska det falla samman som ett korthus?" Genom någon apokalyptisk hemsökelse, en katastrof? 
"Eller också alldeles stilla, genom den vemodiga insikten att naturen är starkast i det långa loppet, att solnedgången ska vinna över soluppgången och att en gång alla landskap ska vara lika fria från järnvägar och masugnar igen som de var i begynnelsen. [...] Framtiden rymmer en ödslig hemlighet."
Det är ett avsnitt av "The time machine" (1895) som citeras, där tidsresenären i sin märkliga maskin lyckats resa så långt fram i tiden han kan komma, kanske 30 miljoner år, och landar på en ödslig strand:
"Jag stannade mycket mjukt och satt på Tidsmaskinen och såg mig omkring. Himlen var inte längre blå. I nordost var den svart som bläck, och ut ur mörkret lyste, stadigt och klart, de bleka vita stjärnorna. I zenith var det djupt indiskt rött och stjärnlöst, och mot sydost blev det ljusare intill en glödande purpur, där, avskuren av horisonten, solens ofantliga skrov låg rött och stilla. [ ... ] Maskinen stod på en sluttande strand. Havet sträckte sig bort mot sydväst, för att resa sig i en skarp ljus horisont mot den skumma himlen. Det fanns inga vågbrott och inga vågor, ty inte ens en vindfläkt rörde sig. Bara en lätt oljig dyning steg och föll som en stillsam andning och visade att det eviga havet rörde sig och levde."


Vad tidsresenären ser, menar Gustafsson, är jorden på väg in i värmedöden, där den totala entropin härskar i universum, det sista stadiet där tiden (kanske) tar slut.


Episoden speglar inte huvudtemat i "The time machine" (till det, den sociala kritiken, ska jag kanske återkomma - ett annat fynd i hyllan var en essä av Sven Lindqvist), den visar snarare en utvecklingspessimism driven till sin spets, lik den hos Leopardi.
Jag vet inte riktigt varför jag dras till den här sortens radikala pessimister. Kanske för att de är upplyftande på något sätt. Eftersom allt går åt helvete på både medellång och lång sikt (och ibland på mycket kort), så kan man glädja sig desto mer åt det som ges... Det ljusa är alltid ljusare mot en svart bakgrund.

11 kommentarer:

Bengt O. sa...

Vad är "alltets fruktansvärda gåta"? Du behöver inte ge svaret bara berätta själva gåtan.

Lennart Erling sa...

Bengt, jag känner ju din aversion mot existentiella funderingar - och Leopardi är ju poet, så läs det som poesi... "av ingen förklarad, av ingen begripen" kan innebära att ingen gåta finns - vad vet jag? Åtminstone är det fruktlöst att fråga, för vem skulle svara?
Min uppskattning av Leopardi grundar sig mer i hans realistiska syn på människans litenhet gentemot "naturen" i vid mening. Där har han faktiskt en hel del att säga oss sentida.

Gabrielle Björnstrand sa...

"Man vänder ryggen åt det moderna. Det är en frånvändhet, en "tankspriddhets-estetik", ett nej till det tekniska framstegen."

Så där har jag valt halva mitt liv, tänkte jag. En bandspelare typ gammal SR-bag, kanske Tandberg, och så lilla PCn då, är väl allt jag lärt mig av den tekniska moderniteten. Men träden känner jag igen. Ljuset. Icke-händelser vid vatten.

Sen kom du till den mörka skyn, det tunga orörliga havet. Wells där han liknar Cormack McCarthy, Vägen, som jag läste i höstas, först berörd, men sedan tröttnade jag. Mörkret tog liksom aldrig slut. Kvar fanns bara kärleken till sonen. Gott nog. Men inte för långläsning.

Det här inlägget är det bästa jag läst, på ett tag.

Herr Gustafsson till Akademin? Eller skulle han missbruka det till sin högre mallighetsgrad igen? Nu, när han äntligen tycka ha mognat "ner" sig. (Som en Camembert, typ).

Björn Nilsson sa...

Det finns en liten meny av undergångar att välja på: en kristen sekt har uttalat den 21 maj i år som starten på Jordens undergång (med final i oktober), medan new age-figurerna lutar sig tungt mot missförstådd maya-forskning och hävdar december 2012. Då blir det ingen julsill och nubbe det året då, suck.

Men jag har sett hänvisningar till en filosofisk skola som hävdar att allt ständigt går under men omedelbart återskapas. Det låter på något sätt som mer i takt med en materia som är i ständig rörelse.

Bengt O. sa...

Leopardi beskriver ju värmedöden på ett helt korrekt och om man så vill poetiskt sätt. Men den patetiska slutraden faller ju helt ur ramen. Menar han att själva gåtan är "av ingen förklarad, av ingen begripen" eller menar han lösningen på densamma? Det verkar litet "Tomten" över det hela:"Gåtan som icke låter/gissa sig kommer så åter".

Förtvivlat letar man efter någon sorts "mening" bakom de banalaste av naturlagar. Tänk om det inte finns någon mening? Det är väl den naturligaste slutsatsen. Man får göra det bästa av här och nu.

Ja, ursäkta. Men allt det där är en dimension som jag inte har tillträde till. Jag har aldrig haft tid att leta efter nyckeln heller.

Lennart Erling sa...

Gabrielle,
du är som så ofta alltför snäll i ditt omdöme… Jag vill naturligtvis inte ifrågasätta din omdömesförmåga ;-), men…
jag är glad om någon genom mina rader hittar fram till de texter jag efter förmåga skriver om!
Jag är rädd att jag delar fler egenskaper med den gode Chronschough än att vara hallänning...
(För eventuellt nytillkomna läsare vill jag hänvisa till Gabrielles texter på Den blinde Argus - se länk här till höger - de har klass!)
Lars Gustafsson till Akademien? Tja, varför inte. Jag har en nästan komplett samling i hyllan och återvänder ständigt dit. Ställ hans författarskap mot… Lotass. Vem vinner? Men vill han?

Björn,
21 maj? Undrar om man kan få ut lönen lite tidigare…

Bengt,
Leopardi såg just detta att ingen mänsklig - eller gudomlig - mening fanns bakom naturens ordning. Jag tror ni hade kommit bra överens… Det finns en grund för ett slags solidaritet just i detta. Jag är förmäten nog att hänvisa till vad jag skrev här:

http://langsambloggen.blogspot.com/2010/08/giacomo-leopardi-ginsten.html

Gabrielle Björnstrand sa...

Lennart.
Snäll är bara förnamnet:)
Elak är sällan.
Arg kommer ofta.
Sur kommer sist.

Bengt: Allt det där om Meningen och sånt Storjoks; det är ju liksom inget att finna bakom kulisserna, det är något vi gör visavi varandra, och vädret och makterna. Eller?

Jag tänker inte bli filosofisk idag heller. Men den mening jag ser ligger i kärlek, trofasthet och hopp. Dygder så enkla att de alltid figurerat som tatueringar på sjömansarmar.

Bengt O. sa...

Ja, Gabrielle, jag håller helt med dig och kan lägga till några saker "att göra sitt bästa", "allt vad i viljen...osv." Det är ju praktiska saker som vi -i bästa fall- försöker att göra och rätta oss efter här och nu och har mycket litet med "livets mening" eller "alltets gåta" att göra.

Gabrielle Björnstrand sa...

Ja, fast jag menar att livets mening består, som subjekt för sig självt, på något mysko vis med ett "närmande-problem" från oss akut levande.

Godnatt, pragmatiker!

northofsweden sa...

Oj, så fint skrivet!
Se där hur Wells inspirerar! Om du fortsätter att läsa "sånt där" kommer du säkert att svinga dig upp till än högre höjder.

Jo, ljuset blir ännu ljusare i mörker och "den mening jag ser ligger i kärlek, trofasthet och hopp". Jag ställer upp på allt detta, jag sträcker mig till och med så långt att jag hävdar att det är vår förbannade plikt att vara så glada vi kan mitt i allt eländet, för då ökar åtminstone den samlade glädjen i världen.

Lennart Erling sa...

Lena:
Ja, du ser hur vilka kloka kommentarer jag får…
"Högre höjder"… nja, Wells är läsvärd, intressant. Och jag är ju inte helt låst i min läsning. (Men jag börjar misstänka något slags fjärrpåverkan…. Kusligt!)