Jag gör andra saker. En del av söndagen ägnade jag åt att läsa ett odlingslandskap.
Vi var en liten grupp under ledning av den oerhört kunnige och pedagogiske kulturgeografen Pär Connelid som vandrade runt i den vackra betesmarken till gården Joastorp i Sibbarps socken.
Här finns en mängd bronsåldersgravar, odlingsrösen och stenar med skålgropar.
Och - om man skärper blicken - fullt skönjbara rester av äldre odlingssystem.
Från en terrasskant som utgör gränsen för en åkerteg som odlades fram till 1800-talet (nu betesmark) löper parallella linjer, svaga upphöjningar markerade med stenar, ner längs en sluttning. De visar kanterna på de medeltida tegarna, kanske femton meter breda, klassiska s k bandparceller. Kanske från yngre järnålder eller tidig medeltid.
På eftermiddagen satt jag ute i växthuset hemma medan en åskskur drog förbi, såg på och lyssnade till det häftiga regnet och läste i första bandet av "Det svenska jordbrukets historia" om övergången från fluktuerande till fasta åkerindelningar, hur detta kom att lämna spår på marken, spår som vi ännu kan se.
Röjning och markering av nya åkrar var naturligtvis en ekonomisk investering. Men det var också en symbolisk.
"... genom synliga spår som rösen och stensträngar markerar en folkgrupp eller en individ sin närvaro i ett område och sitt hävdande av marken. [ ... ] Åkersystem kan i den meningen ses som en jordebok skriven på marken. I denna tolkning ligger en väsentlig del av förståelsen för de gotländska, västgötska och danska stora åkersystemen. [ ... ] Fastläggandet av hävden har lett till att man i flera generationer efter den första röjningen haft ett minne, ett dokument, skrivet i marken efter den som först röjde."
Ett dokument, en text som alltså ännu kan läsas.
(Det svenska jordbrukets historia. [Bd 1], Jordbrukets första femtusen år : [4000 f. Kr.-1000 e. Kr.] / [Stig Welinder, Ellen Anne Pedersen, Mats Widgren]. - 1998.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar