En underbar roman

Karin Stensdotters nya roman, som heter just "En underbar roman", och som ges ut i dag på Tusculum förlag, är verkligen en underbar liten roman.

Det är lätt att läsa igenom den bara, att roas och bli rörd av mötet mellan den äldre damen Gertrud och hennes nioårige brorsdotterson som kommer på en veckas besök till Paris under höstlovet.

Gertrud kom som ung fotograf på ett fotouppdrag till Paris för trettio år sedan, fann kärleken hos en man och hans två barn och valde att stanna kvar.

Nu, långt efter mannens död och med barnen vuxna, lever hon ensam. Redan i inledningen tecknas hon med få meningar som en ganska bestämd och osentimental vithårig dam som är noga med mathållningen.

Hon har minnen från en barndom och uppväxt i ett svunnet Sverige, minnen som väcks till nytt liv genom mötet med barnet Harry. De finner varandra och Harrys teknikkunnande och hans digitalkamera får henne att på nytt se världen i bilder. De går runt och fotograferar och pratar och Gertrud lär sig nya saker och Harry får smaka på mat tillagad av riktiga råvaror.

Det finns en ljus ton genom boken, en ton av hoppfullhet, av att det inte är för sent, att erfarenheter ännu kan utbytas mellan generationer.

Harry är en osedvanligt klok liten pojke och när han frågar Gertrud varför hon inte flyttat tillbaka till Sverige inser hon att det är nödvändigt att en människas minnen har en plats för att hon ska förbli verklig - och Gertruds plats är Paris, staden som är "som en kalkavlagring i hennes hjärtas kammare".

I Sverige skulle minnena av det liv hon en gång valde att leva blekna bort och det skulle vara som om det aldrig funnits.

"Så det är minnena som får henne att stanna kvar, minnena som behöver staden och stenen och orden och dofterna för att inte blekna."

Det är i denna insikt som jag tror att romanens hjärtpunkt finns, dess anledning att finnas till.

"...själva minnestråden, den som gör att man sitter ihop och är en hel och utåt sett förnuftig och sammanhållen skapelse."

Nej, man ska inte låta sig luras av lättlästheten, av det till synes enkla i historien, man bör läsa om och läsa långsamt och stanna upp, i formuleringar som de här ovan.

Språket är bildrikt och färgerna och nyanserna är många, ibland är det lättsamt, ibland går det ett stråk av vemod genom texten. Det sistnämnda tycker jag mycket om.

Det främlingsskap inför utvecklingen i Sverige som Gertrud ger uttryck åt (och som jag känner igen från Karins bloggtexter) kan jag ibland tycka vara alltför lagda i Gertruds mun; de bryter av flödet och skaver lite mot helheten. Någon enstaka formulering är också "icke-Gertrudsk".

Men på det hela taget är det här verkligen en underbar roman.

Saknar jag något? Jag vacklar här... Å ena sidan är romanen som den är, en kort men avrundad helhet, med pregnanta bilder och med nödvändighet i många stycken bara antydande.

Å andra sidan blir man nyfiken på Gertruds historia, man vill veta mer. Och väninnan Helen, hur var det med henne? Men det vore ju en annan roman...

Läs en intervju med Karin om boken på förlagets sidor här.