Är det åldern? Börjar jag bli gammal på allvar? Det har blivit så glest mellan inläggen här.
Jag får köra ett från juli 2008 i repris, lite inspirerad av att jag börjat läsa Sarah Bakewells "How to live or A life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer", 2010.
Jag har uppnått Montaigne-åldern...
I den tredje bokens sista kapitel, "Om erfarenheten", kommer man nära den åldrande Montaigne. Åldrande - och han är inte fyllda sextio... I sina egna ögon står han nära döden. Det är kanske inte riktigt så jag ser mig själv, men...
Här finns formuleringar som på något sätt sammanfattar hela detta verk som är omöjligt att sammanfatta - omöjligt eftersom dess ämne hela tiden är i rörelse ; författaren som iakttar sig själv och skriver fram sig själv, världen runt honom - allt är i rörelse och ständig förändring.
Essyernas Montaigne är en människa som man samtalar med. En - det medger jag - ganska tjatig och långrandig, omtuggande och mångordig människa, men en som är mycket klok och som har en livshållning som jag sympatiserar med i stora drag. Ger man honom tid, så lönar det sig. Jag har lärt mig mycket av honom.
Montaignes "budskap", i den mån man nu kan tala om det - det är att leva i måttfullhet enligt naturen, att inte tro att man vet allting, att inte tro att vi kan veta allt, att inte krångla till det, att njuta av livet så gott det nu låter sig göras och att inte låta sig brytas ner av allt det oundvikliga - sjukdom, åldrande, död...
Det viktiga är det klassiska "känn dig själv":
"I den erfarenhet jag har av mig själv finns det tillräckligt mycket för att göra mig vis, om jag vore en god elev."
Det är det där "om" i citatet som det gäller att försona sig med.
Vårt liv är ju bara en essay, ett försök.
Montaignes essayer har väntat på mig i hyllan i flera år. Nu var det dags, nu har jag uppnått rätt ålder, rätt skede i livet. Jag är i Montaigneåldern.
I den tredje bokens sista kapitel, "Om erfarenheten", kommer man nära den åldrande Montaigne. Åldrande - och han är inte fyllda sextio... I sina egna ögon står han nära döden. Det är kanske inte riktigt så jag ser mig själv, men...
Här finns formuleringar som på något sätt sammanfattar hela detta verk som är omöjligt att sammanfatta - omöjligt eftersom dess ämne hela tiden är i rörelse ; författaren som iakttar sig själv och skriver fram sig själv, världen runt honom - allt är i rörelse och ständig förändring.
Essyernas Montaigne är en människa som man samtalar med. En - det medger jag - ganska tjatig och långrandig, omtuggande och mångordig människa, men en som är mycket klok och som har en livshållning som jag sympatiserar med i stora drag. Ger man honom tid, så lönar det sig. Jag har lärt mig mycket av honom.
Montaignes "budskap", i den mån man nu kan tala om det - det är att leva i måttfullhet enligt naturen, att inte tro att man vet allting, att inte tro att vi kan veta allt, att inte krångla till det, att njuta av livet så gott det nu låter sig göras och att inte låta sig brytas ner av allt det oundvikliga - sjukdom, åldrande, död...
Det viktiga är det klassiska "känn dig själv":
"I den erfarenhet jag har av mig själv finns det tillräckligt mycket för att göra mig vis, om jag vore en god elev."
Det är det där "om" i citatet som det gäller att försona sig med.
Vårt liv är ju bara en essay, ett försök.
Montaignes essayer har väntat på mig i hyllan i flera år. Nu var det dags, nu har jag uppnått rätt ålder, rätt skede i livet. Jag är i Montaigneåldern.
5 kommentarer:
Intressant. Mitt förhållande till Montaigne är speciellt, det går nämligen genom hans ena fot. Mer än så är det inte. Får väl ta och läsa nåt han skrivit nån gång i stället för att bara tänka på hans tår. Vi bodde på ett hotell i Paris på Rue des écoles för flera år sen och där i närheten sitter Montaigne staty med framsträckt fot som om han vill bli klappad. Det blev han. Vi hälsade på honom varje gång vi gick förbi under dom dagarna vi var i Paris.
"Students at the Sorbonne believe it is good luck to touch Montaigne's shoe before an exam, lending the statue's foot its bright polish."
Men han är mycket läsvärd också... :-)
böckerna ligger i bokhyllan och väntar, är kanske lite yngre....
Om att bli gammal pratades en del strunt på Babel i veckan.
Men Marianne de Geer sa en del kul grejer.
Jag tror folk inte riktigt vågar ta i den enkla faktum att det ändå är LITE tråkigt, det här. Även för bildade människor, fast kanske lite mindre för dem. Intressenas utbredning, och allt det...
Eller kanske särskilt för dem; som är så bildade att de inte kör Wasaloppet framåt åttilåtti.
Gabrielle B,
visst är det tråkigt att bli gammal… Mest för att fysiken begränsar. Jag kan inte springa några halvmaror längre, men att gå två mil i skogen är inte heller dumt.
Och det är skönt att inte behöva manövrera sig fram i strömmen, utan kunna glida in i ett stilla bakvatten. Eller att stanna till i de solbelysta gläntor som man kommer fram till. Att ta vara på den tid som ges.
Åldrandet är ju naturligt och det är turligt om man får åldras någorlunda frisk.
Skicka en kommentar