Lars Gustafssons "Om begagnandet av elden"

Lars Gustafssons diktsamling denna höst, "Om begagnandet av elden", har följt med mig ett par veckor nu. Det är en mycket behändig, liten och kompakt volym på 87 sidor med 49 mestadels korta dikter. Jag har läst den rakt igenom. Jag har läst en dikt här och en där. Jag läst om och läst om och låtit det skrivna sjunka in och återvänt igen. Än är jag långt ifrån färdig med den här samlingen. (Inte så underligt, med min nuvarande läs(o)förmåga och allmänna intellektuella tröghet).

Den är i alla fall bra. Den är mycket bra. Den är inte så bra som, säg, "Kärleksförklaring till en sefardisk dam", min absoluta gustafssonfavorit, men så kom ju den samlingen till i en helt annan tid, 1970.
Nu är det 2010 och Lars Gustafsson är äldre.
Vilket präglar den här samlingen. Mestadels på ett positivt sätt.
Men här finns också välkända saker för en gammal gustafssonläsare: den västmanländska landsbygden, sjöar och ekor, vetenskap och matematik, meteoriter, avlägsna galaxer och andra, möjliga världar. Humlan som flyger mot fönsterglaset, "som var en världens vägg." En dikt om Gausskurvan, en om primtalen. Och så naturligtvis det stora åskvädret i juni 1953. Och ett löjstim och den mytiska jättemalen i Bo gryta.

Det låter som gammal skåpmat. Men det är det inte. Snarare är det ett material likt det i dikten "Just detta trä":

Händer som handhar ett silvrat trä
som vågorna drivit iland

tilldels förmultnat, tilldels

så hårt att det svarar som en fiolsträng
under hammare och mejsel

Några dikter är så utmejslade, så nedslipat koncentrerade att jag bara kan ana vad de "handlar om" - vilket bara gör dem ännu intressantare.

Flera av dikternas tema är tidens obönhörliga gång och obegriplighet och det går ett starkt stråk av vemod genom dem. Som i "I tomrummet":

Oktobers stora bubbla
av tystnad
ligger över skogarna.
Och inte ens ett fågelrop.
Den som andas långsamt
kan höra existensens dova
orgelpunkt, celloton,
surrande kondensator
i kraftledningsgatan.

En av de starkaste dikterna är "Nedstigning", en minnesvandring, en drömvandring, där Gustafsson möter sällsamma varelser:

Till de levandes antal hör de ju inte

Men till de dödas inte riktigt heller
De är ännu oglömda
De är yrvakna döda, inte riktigt säkra

på var de befinner sig
eller vilka rum de intar

Till sist kan jag inte låta bli att i sin helhet återge den avslutande dikten, "Blankhet":

Här rådde nu den stilla blankhet
som kunde störas av ett enda årtag.
Årstiden som långsamt svalnar.
Ljudet av en kätting som tas loss
och läggs på botten av en eka.
Och rädd att skada denna
vattenspegels sällsamt stora lugn
höll jag min åra svävande i luften.