Jag läser Seneca, inför en ny tröskel

Än kan jag väl inte liknas vid den barkelösa ek, men...

Nu närmar jag mig än en gång en tröskel i livet. Jag kommer in i ett nytt rum. Ännu en dörr kommer att stängas bakom mig. Och gå i lås. Obönhörligt.

Jag känner mig inte riktigt hemma här än.

Alltså läser jag den gamle stoikern Seneca. Han inleder "Om lifvets korthet" så här:

"De dödliga klaga så allmänt, käre Paullinus, öfver naturens karghet emot oss. Vi födas, heter det, till en så kort tids tillvaro, och de stunder, som förunnats oss, förrinna så hastigt. Ja man tycker, att med ganska få undantag lifvet öfvergifver oss, medan vi ännu som bäst tillreda oss för att lefva."

Men Seneca menar att vi alls inte har för kort tid på oss att leva. Livet är långt, om man förstår att bruka det, till förnuftiga ting och till att odla sin själ och till att ta del av världens samlade vishet.

Men de flesta av oss bara förslösar tiden. Låter den flyta hän "i vällefnad och slarf".

Och vad gör jag? Kanske som de flesta:

"De flesta ha intet bestämdt mål utan drifvas lättrörliga, evigt missnöjda, hit och dit från en plan till en annan. Åtskilliga kunna icke besluta sig för någon plan alls, utan medan de gå där slöa och vacklande, griper dem döden."

Kanske tillhör jag inte

"...de särskilda dagdrivartyperna, sådana som förnöta sitt lif med brädspel eller bollspel eller med besväret att steka sin kropp i solen..."

Snarare kan man hitta mig i en annan kategori:

"Och hvad sådana människor beträffar, hvilkas tid upptages af att inhämta och publicera värdelöst vetande, kan man ju utan att befara någon motsägelse våga det påståendet, att de under ett mödosamt arbete ingen nytta göra."

Seneca lämnar mig kanske inte någon direkt hjälp eller tröst. Men lite av eftertanke, och det är gott nog så.

Om jag inte snubblar på den där tröskeln så återkommer jag här om några dagar.

**

Lucius Annaeus Seneca: Om lifvets korthet. Om lifslycka - Om själens ro - Valda bref.

Svensk öfversättning med en inledning om Senecas person och filosofi af Fil. D:r Johan Bergman. Stockholm: Björck & Börjesson, 1912. (Berömda filosofer II)