För en stund lyckades jag vara där jag var

Jag är inte alltid där jag är.
Idag åkte jag buss från stan. Vid femtiden klev jag av ute vid landsvägen och gick gärdesvägen över fälten hemåt.
Jag steg ner från bussen och samtidigt som jag hängde på väskan drog jag upp axlarna för att ta emot oket med de för livsfasen och åldern normala bekymren. Jag bet ihop och började pressa mig framåt som om jag gick i stark motvind.
Men där fanns ju ingen vind!
Jag stannade till i ett ögonblick av besinning. Saktade stegen, såg mig om, lät axlarna sjunka och andades djupare.
Nu såg jag att den låga västersolen glänste i den ännu gröna vallen och i stubbåkerns insådd.
Några fåglar flög upp. Och blåklockorna som fortfarande fanns där i vägrenen!
Jag insåg att det ännu är en mild höst. Och att vintern är inte här än.
Jag gick långsamt nu, lyssnade till ljuden och kände den svaga doften av begynnande höst stiga från jorden. Steg för steg återvände jag till mig själv och åtminstone för en stund lyckades jag vara där jag var. Inte utom mig utan inom mig.

På kvällen läser jag, och tänker på, en av Lars Gustafssons dikter: "Dateringar"

När Pilatus var ståthållare i Judéen
bröts det bevisligen järn i Norbergstrakten

Det är inte alls länge sen.
Kambrium är däremot långt tillbaka.

Det är envist. Vad det nu är.
Vi är envisa.
Skärvor.
Vad är vi mer än skärvor?

Just nu utspelas någons barndom:
den nylagda isen i vattenpussen
klirrar muntert under den röda stöveln.

Strax härintill är den:
Den glada fyraårsåldern.

För ovanlighetens skull ett mer personligt inlägg här. Men ska det vara en blogg så ska det väl vara så? Dikten finns i den nya samlingen "Begagnandet av elden", som kom i höst.