tisdag 5 oktober 2010

Lars Gustafssons "Om begagnandet av elden"

Lars Gustafssons diktsamling denna höst, "Om begagnandet av elden", har följt med mig ett par veckor nu. Det är en mycket behändig, liten och kompakt volym på 87 sidor med 49 mestadels korta dikter. Jag har läst den rakt igenom. Jag har läst en dikt här och en där. Jag läst om och läst om och låtit det skrivna sjunka in och återvänt igen. Än är jag långt ifrån färdig med den här samlingen. (Inte så underligt, med min nuvarande läs(o)förmåga och allmänna intellektuella tröghet).

Den är i alla fall bra. Den är mycket bra. Den är inte så bra som, säg, "Kärleksförklaring till en sefardisk dam", min absoluta gustafssonfavorit, men så kom ju den samlingen till i en helt annan tid, 1970.
Nu är det 2010 och Lars Gustafsson är äldre.
Vilket präglar den här samlingen. Mestadels på ett positivt sätt.
Men här finns också välkända saker för en gammal gustafssonläsare: den västmanländska landsbygden, sjöar och ekor, vetenskap och matematik, meteoriter, avlägsna galaxer och andra, möjliga världar. Humlan som flyger mot fönsterglaset, "som var en världens vägg." En dikt om Gausskurvan, en om primtalen. Och så naturligtvis det stora åskvädret i juni 1953. Och ett löjstim och den mytiska jättemalen i Bo gryta.

Det låter som gammal skåpmat. Men det är det inte. Snarare är det ett material likt det i dikten "Just detta trä":

Händer som handhar ett silvrat trä
som vågorna drivit iland

tilldels förmultnat, tilldels

så hårt att det svarar som en fiolsträng
under hammare och mejsel

Några dikter är så utmejslade, så nedslipat koncentrerade att jag bara kan ana vad de "handlar om" - vilket bara gör dem ännu intressantare.

Flera av dikternas tema är tidens obönhörliga gång och obegriplighet och det går ett starkt stråk av vemod genom dem. Som i "I tomrummet":

Oktobers stora bubbla
av tystnad
ligger över skogarna.
Och inte ens ett fågelrop.
Den som andas långsamt
kan höra existensens dova
orgelpunkt, celloton,
surrande kondensator
i kraftledningsgatan.


En av de starkaste dikterna är "Nedstigning", en minnesvandring, en drömvandring, där Gustafsson möter sällsamma varelser:

Till de levandes antal hör de ju inte

Men till de dödas inte riktigt heller
De är ännu oglömda
De är yrvakna döda, inte riktigt säkra

på var de befinner sig
eller vilka rum de intar


Till sist kan jag inte låta bli att i sin helhet återge den avslutande dikten, "Blankhet":


Här rådde nu den stilla blankhet
som kunde störas av ett enda årtag.
Årstiden som långsamt svalnar.
Ljudet av en kätting som tas loss
och läggs på botten av en eka.
Och rädd att skada denna
vattenspegels sällsamt stora lugn
höll jag min åra svävande i luften.




6 kommentarer:

Kurt sa...

Titeln på Lars Gustafssons diktsamling påminner mig om Yngve Ryds fantastiska bok "Eld : flammor och glöd - samisk eldkonst"

Ingrid sa...

Ja, den var stark.., dikten "Nedstigningen"- mycket vackert. (Även titeln vibrerar på något sätt... Jag tänker absolut läsa den här diktsamlingen.

Einar J sa...

Jag delar helt din värdering av denna diktsamling. Jag har precis som du umgåtts med den i flera veckor nu och inte minst fascinerats av den starkt nedslipade koncentration som de flesta av dessa dikter äger.

Lennart Erling sa...

Tack för kommentarer!
Kanske är det åldersbetingat, det sparsmakade i uttrycket? Och kanske är det av samma skäl som jag uppskattar det? Det finns i alla fall mycket få onödiga ord här. En del dikter, som "På väg genom mörkren", har en mycket lång efterklang.

Inkan sa...

Den liogger på min väntelista. Men för mig är favoritboken "fåglarna" från 1984- än idag känner jag hur hans naturbeskrivningar i diktens form får mig att lyfta... som en fågel. Där finns både magin och realismen i en skön blandning.

Lennart Erling sa...

Inkan:
Lars Gustafssons poesi är ett vidsträckt landskap. Man både känner igen sig och upptäcker nya saker. Fantastiskt bra saker och så några få riktigt dåliga.
Någon gång, när jag har mer energi, ska jag utlysa en tävling: "Vilken dikt är den sämsta som Lars Gustafsson skrivit?"
Jag vet vilken jag skulle välja...