söndag 5 september 2010

"världens ömma likgiltighet"

När Jan Stolpes nyöversättning av Albert Camus "Främlingen" kom förra året tänkte jag att jag skulle läsa den. Jag har inte läst Camus sedan tonåren. Men det blev inte av då.
Härom veckan fick jag syn på pocketutgåvan i bokhandeln, slog upp Michael Azars förord och läste:
"Vi är, säger Camus, utslungade i tillvaron som i en exil utan återvändo. Ur evighetens synvinkel är vi lidelser som aldrig kan tillfredsställas, rop som aldrig når fram. Människan och världen hör inte ihop. Han sammanfattar människans tragiska erfarenhet i ett ord: det absurda. Det träder fram ur sprickan mellan själens förtvivlade längtan efter klarhet och verklighetens obegripligheter, ur gapet mellan vårt behov av mening och den kalla grav som väntar oss."
Och jag förstod att det var dags att läsa boken nu.

Ni, bildade läsekrets, har antagligen handlingen något så när i minnet.

Mersault är en yngre fransk tjänsteman i ett solhett Alger på trettiotalet, en del av det franska kolonialväldet. Han lever ett liv där han inte ser något som nödvändigt. Han gör det han vill göra, han arbetar, roar sig, går ut och äter och badar och älskar med flickvännen Marie. Men han säger uttryckligen att ingenting har någon speciell betydelse. Han låter tillvaron styras av det som ändå sker, varje val är honom likgiltigt.


I romanens inledning åker han för att begrava sin mor:
"Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte. Jag fick telegrammet från hemmet: "Mor avliden. Begravning morgon. Högaktningsfullt." Det betyder ingenting. Kanske var det igår."
Han känner ingen speciell sorg. Han deltar i ceremonin som om det egentligen inte angick honom. Han och hans mor hade sedan länge ingenting mer att säga varandra. Han skulle hellre vilja att hon levde, men känner ingen saknad.

När flickvännen Marie frågar honom om han vill gifta sig med honom svarar han att det gör honom detsamma, men om hon vill så kan de gifta sig.
"Då ville hon veta om jag älskade henne. Jag svarade som jag redan hade gjort en gång att det hade ingen betydelse men att jag antagligen inte älskade henne. "Varför i så fall gifta dig med mig?" sa hon. Jag förklarade för henne att det hade ingen som helst betydelse och om hon så önskade kunde vi gifta oss."
Det är som om ingenting i hela Mersaults värld på djupet angår honom. Han är en främlig i tillvaron. Kanske en främling också för sig själv. Som om han iakttar sig själv utifrån, ser sig själv leva och handla.

Än mer blir det så när han blir inblandad i en uppgörelse mellan en bekant, hallicken Raymond, som efter att ha misshandlat sin infödda flickvän blir attackerad och knivskuren av hennes bror och några andra araber. Efter attacken på en soldränkt badstrand återvänder Mersault, med Raymonds vapen, möter den knivbeväpnade brodern och skjuter honom:
"Avtryckaren gav efter, jag kände kolvens blanka undersida och det var där, i den samtidigt skarpa och bedövande knallen, som allt började. Jag skakade av mig svetten och solen. Jag förstod att jag hade förstört dagens balans, den enastående tystnaden vid en strand där jag hade varit lycklig. Då sköt jag fyra gånger till mot en orörlig kropp där kulorna trängde in utan att det syntes. Och det var som jag knackade på olyckans dörr, fyra korta knackningar."
Mersault arresteras och vi får genom hans ord följa rättsprocessen. Advokaten vill få honom benådad genom att åberopa sorgetillståndet efter moderns död som en förmildrande omständighet. Men han vägrar tillstå en sorg som han inte känner. Förundersökningsledaren och fängelseprästen vill få honom att ångra sin handling inför Gud, men han säger sig inte tro på någon gud.
Till slut blir hans likgiltighet inför moderns död, hans gudsförnekande och oförmågan att känna skuld och ånger det som får rätten att döma honom till döden.

Sista natten i fängelset har Mersault en vredgad uppgörelse med fängelseprästen. Han når fram till en upplevelse av att vredesutbrottet
"... renat mig från det onda, tömt mig på hopp, inför denna natt som var fylld av tecken och stjärnor öppnade jag mig för första gången för världens ömma likgiltighet. När jag upplevde den så lik mig själv, ja så broderlig, kände jag att jag hade varit lycklig och att jag var lycklig igen."
Det är en mycket stark roman, med många bottnar, öppen för olika tolkningar. Språket är klart och vackert. Har man börjat läsa är det svårt att släppa den. Det kanske inte bara är en roman om främlingskap inför tillvaron och det absurda i världen. Michael Azar pekar i förordet på den koloniala situationen, på motsättningarna mellan de härskande européerna och de infödda, som är mycket anonyma och konsekvent benämns "araber".

När jag läser "Främlingen" är det i ljuset av min Leopardiläsning. (Här, här, här och här). Det finns en förbindelse.

2 kommentarer:

secondblogbyme sa...

Hej!
Jag ser att vi i mycket delar preferenser i litteraturen. Även jag startade en omläsning av Camus för något år sedan, och fann honom nästan ännu bättre än vad jag mindes från min ungdom. Den nya översättningen av Stolpe gör också sitt till.

Lennart Erling sa...

Hej,
ja jag har kikat på din blogg några gånger och det med preferenserna stämmer i hög grad. Dessutom kan jag bättra på min skrala bildning när det gäller musik...
Och v g Camus: det finns författare som tålmodigt väntar i hyllan och så är det plötsligt rätt tid för dem.
Har börjat läsa "Människans revolt", men ska erkänna att inledningen är mycket kryptisk (för mig).