tisdag 21 september 2010

Klassikerläsning. Albert Camus: Pesten

Ja, medan valturbulensen fortsätter ägnar jag mina få lästimmar åt klassikerläsning...

Vad händer med människorna i ett samhälle som drabbas av en dödlig epidemisk sjukdom?
När den tunna sociala hinnan brister och människor plötslig finner sig vara en del av den natur, den biologiska ordning de glömt att de tillhör.
I Albert Camus "Pesten" (1947) utbryter en osannolik epidemi av böldpest i den algeriska hamnstaden Oran.
Året anges som 194-. Stadens alla råttor blir plötsligt synliga. De ligger döda eller döende överallt i staden. Allt fler människor insjuknar och dör. Trots att alla tecken stämmer värjer sig alla mot tanken på att det faktiskt rör sig om en pestepidemi. Läkarna tvistar. Myndigheterna förhalar nödvändiga beslut.

Till slut är situationen ohållbar och staden spärras av mot omvärlden och drakoniska åtgärder sätts in. Vid stadsportarna står beväpnade vakter. Tågen slutar gå. Båtar på väg in mot hamnen vänder.
Den dagliga dödssiffran stiger dramatiskt. Provisoriska sjukhus upprättas och blir snart överbelagda. Anhöriga till sjuka hålls i karantän. Speciella begravningsplatser utanför stadens murar inrättas.

Berättaren är en till en början anonym krönikör, som befinner sig i händelsernas centrum och som föresatt sig att skildra pestens verkningar.
Genom honom får vi följa ett antal människor. Läkaren Rieux, journalisten Rambert, Monsieur Tarrou och andra. De representerar alla olika sätt att förhålla sig till den uppkomna situationen. Rieux är den som först inser hur allvarligt läget är och illusionslöst ställer han sig i spetsen för kampen mot epidemin.
Han visar sig också vara den som berättar.

Rambert framstår, som Lars Gustafsson skriver i en essä, som "den ideale existentialistiske hjälten. Han inser sin situation och väljer sitt projekt" genom att avstå från en illegal flyktmöjlighet och stanna kvar för att bistå läkaren Rieux i arbetet. Men det handlar inte om ett fritt val. Det är att inse det absurda i tillvaron. Att finna mening i en kanske hopplös kamp.

Stadens invånare är alla pestens fångar.
"Och några av dem, exempelvis Rambert, lyckades som man ser till och med inbilla sig att de fortfarande var fria människor, att de fortfarande kunde välja."
Boken är skriven i en ganska torr krönikestil, men växer efter hand ut till en mycket gripande skildring av människoöden och stämningar i den belägrade staden. Kanske är det just den återhållna, sakliga stilen som gör skildringen så drabbande.

Pesten tar förvisso inte hänsyn till makt eller rikedom. Men fattiga kvarter, med sämre sanitära förhållanden, drabbas hårdast. En annan slående aspekt är den totala frånvaron av infödda algerier. De finns helt enkelt inte med i berättelsen. Perspektivet är kolonialt.

Bokens utgivningsår, 1947, gör att det är lätt att se pesten som en symbol för den nazistiska ondskan, för dödandet och utrotningslägren under kriget.
Men man kan också se pesten som en symbol för det prekära i människan existens.

Pestepidemin avtar och upphör så till slut, efter ett år av lidande. Men
"[Rieux] visste det som den jublande skaran var okunnig om [...] nämligen att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under decennier kan slumra i möbler och källare, koffertar, näsdukar och pappersluntor och att den dag måhända skulle komma, då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad."

Bild: Albrecht Dürer: Apokalypsens fyra ryttare (1497-1498)

Albert Camus: Pesten. Översättning av Elsa Thulin. Bonnier, 2001
Lars Gustafssons essä heter "Camus' Sisyfos och Pestens budskap", och finns i: Vänner bland de döda. Essäer om litteratur. Natur och kultur, 1997.

3 kommentarer:

Kurt sa...

Daniel Defoes bok "Pestens år" minns jag också som en mycket bra bok.

Inkan sa...

Vilken underbar blogg... TACK! Den är som en frisk källa efter att man vandrat runt bland alla dessa mat-familj-inredningsbloggar.

Jag brukar stanna till här och släcka törsten. Nu tänkte jag bara lämna några fotspår i sanden...

Och tala om att jag rotar i mina hyllor efter Camus.

Lennart Erling sa...

Tack för lästips, Kurt!

Och tack Inkan för dina alltför vänliga ord! Jag blir glad... Det är märkligt med de där författarna som talar till en över årtionden eller århundraden. Som om tiden inte fanns. De som är samtida på ett mer väsentligt sätt än de oväsentliga samtida.