Rapport från vedhögen

Nu kan vintern komma. Jag är beredd. Jag har gömt mig längst inne i vedhögen och den som uppträder i mitt namn är bara en zombie.

Jag läser Henrik Berggrens Palmebiografi. Jag har ännu bara läst drygt hälften av de mer än 700 sidorna. Inget slutligt omdöme här, bara några citat.

Det är inte den hagiografi jag befarade. Berggren går grundligt tillväga, med släkt- och familjehistoria och Palmes väg till socialdemokratin, med rundmålningar av tidens samhällsfrågor och kultur.

Man märker en beundran och en respekt för Palme och hans insatser. Men också en blick för det sammansatta hos Palme:

"Olof Palme var en ovanligt sammansatt blandning av romantisk handlingsmänniska och iskallt beräknande taktiker, ett möte mellan hans finlandssvenska farmor Hannas temperament och Sven Palmes metodiska kylighet. När dessa egenskaper drog åt samma håll var han en briljant politiker som lyckades kombinera moralisk passion med pragmatiska resultat. När de hamnade i konflikt blev han motsägelsefull och inkonsekvent. Retoriken ekade tom och de politiska kalkylerna kunde får en anstrykning av manipulation eller i värsta fall cynism."

"... de grundläggande politiska karaktärsdrag som skulle komma att bestämma resten av hans offentliga liv - på gott och ont. Först och främst: hans inställning till politik var mer existentiellt än ideologiskt grundad. Det innebär inte att han inte hade centrala värden och idéer som han trodde på. Men de var inte särskilt originella eller särpräglade [ ... ]. Han var - eller blev åtminstone i USA - en övertygad demokrat, trodde på jämlikhet och individens frihet, stod stadigt förankrad i de västerländska upplysningsidealen, ansåg att ekonomisk tillväxt och en rättvis fördelningspolitik var eftersträvansvärda mål och ogillade såväl laissez-faire-liberalism som totalitära system."

Vilket placerade honom "i västvärldens socialliberala huvudfåra"

Vad som gjorde honom kanske unik var "en stark övertygelse om att den enskilda individen har en stark plikt att agera för vad hon uppfattar som rätt och sant i ett givet ögonblick", och det var inte "en läsfrukt hämtad från efterkrigstidens franska filosofi, utan snarare en personlig hållning eller kanske till och med ett psykologiskt karaktärsdrag som existentialismen gav en form."

Berggren citerar Harry Schein som beskrev Palme som "en taktiker som är en nära nog besatt moralist".

Palme tillhörde, menar Berggren, under femtiotalet och det tidiga sextiotalet den nya politiska klass som såg sig som "trägna arbetare i modernitetens vingård, som med förnuft och socialt reformarbete höll på att städa undan resterna av det gamla, konservativa förkrigssamhället. Olof Palme framstod som ett av de mest klart skinande ljusen i denna framtidsklass av ämbetsmän, fackliga ledare och professorer."

Årtiondena efter andra världskriget är så avlägsna. Jag försöker tänka mig Olof Palme i dagens svenska partipolitik, men lyckas inte.

Vad jag ser fram emot med intresse är en välskuren lökring om denna bok.