Jag gick till Ondevrå

Igår regnade det ymnigt på förmiddagen, men efter lunch trotsade jag ett lätt duggregn och gav mig ut på en ensam vandring, för att utmana ländrygg, menisk och nackstelhet och för att bli av med en viss dysterhet. Jag hade hittat ett fastighetsnamn på kartan: Ondevrå. Då blev allt självklart, jag skulle naturligtvis gå till Ondevrå.

Det finns en del sådana namn, drastiskt karakteriserande. Jag bara måste dit.

Jag gick från Åkulla ner längs Valasjön och sedan brant upp förbi Älmebjär och ner mot Linnarp. Jag mötte inte en människa. Bara en älgko som lugnt stod kvar och såg mig passera. Sedan upp bakom en av gårdarna i Linnarp och längs en skogsväg och där öppnade det sig och omgivet av ganska kuperade, igenväxande betesmarker, låg Ondevrå.

Det såg inte så ondskefullt ut. Trädgården var igenvuxen, men inhuset hade spår av underhåll. En flagga nedanför verandan sa mig att det kanske rentav användes som sommarboende.

Jag slog mig ner på en sten i kanten av betet, fikade och njöt av tystnaden och funderade på varför det hette Ondevrå. Kanske är det inte så underligt:

En Per Andersson (1793-1849) med hustru Gunilla Bengtsdotter på en av gårdarna i Linnarps by råkade i ekonomiskt trångmål och "För att Per skulle kunna betala sina skulder till sin svåger Bartold Niklasson såldes år 1841 halva gården, 1/6 mantal, på auktion. Den inropades av Bartold Niklasson. [ ...] Vid försäljningen behöll Per och Gunilla en intaga i utmarken som kallades Ondevrå."

(Källa: Ingemar Rosengren: Linnarps by i Rolfstorps socken. (http://www.genealogi.se/halland/rolf/linnarp.htm)

Ursäkta bildernas kvalitet. Jag ville ha minimal packning och lämnade kameran hemma och fick använda min antika mobiltelefon.