Jag gick genom ett område som på femtiotalet var landsbygd, med åkrar och beteshagar, och genom den skog som var vildmark för oss barn som växte upp här, i ett av stadens tidiga hyreshusområden. Nu är här vägar och cykelbanor, radhus och villor, affärer och industrier.
Som alltid när jag går här lämnade jag i tanken nuet för det förgångna.
Under asfalten fanns plötsligt doften av torrt grusdamm från gamla Gödestadsvägen. Den doft som steg upp i näsan på oss när vi cyklade uppför sista backen, på väg hem efter något äventyr.
I skogen, nu med välordnade promenadvägar, papperskorgar och motionsslingor, passerade jag dammen där vi åkte skridskor på vintern och fångade vattensalamandrar på sommaren. Man gjorde en ögla i änden av en tunn vidja, höll ner den i vattnet och ryckte upp i rätt ögonblick. Salamandrarna levde sedan ett tag i en glasburk på balkongen. Jag minns inte om de bara dog eller om vi återförde dem till dammen. Troligen det förstnämnda.
På lyckan upp mot skogen, där vi spelade fotboll, växte gräset nu högt och fotbollsmålen var borta, ersatta av en oanvänd boulebana.
Jag gick mellan husen och vid varje port, nästan vid varje steg, dök det upp minnesbilder av människor och händelser. Ansikten, namn, repliker, utan annat sammanhang än platsen. Känslor av glädje, skräckfyllda ögonblick, skamfyllda scener. Vad är det för inre teater vi bär med oss?
Jag mindes de butiker som låg vid det lilla torget. Konsum, Halls tobaks- och konfektyr, blomsteraffären. Under fönstren fanns mosaikdekorationerna fortfarande kvar.
Jag stannade till utanför den port där vi flyttade in i april 1955. Jag har inte haft anledning att gå in genom den sedan 2006.
Om att söka upp det förflutna i form av minnesceremonier eller firandet av årsdagar skriver Leopardi i en av sina Pensieri att det är en illusion att dessa ceremonier har någon som helst förbindelse med det som en gång skett, "som om en skugga från det förflutna varje gång lösgör sig och återvänder just denna dag och står där framför oss."
Det är förvisso till någon lindring för den dystra tanken att allt och alla som en gång varit är borta för alltid och för den sorg vi känner inför många förluster, som om förlusten på något sätt ändå inte är oåterkallelig.
"Det är som när vi befinner oss på platser där saker har inträffat som är minnesvärda antingen i sig själva eller just för oss, och att då säga att här hände detta och här hände det - och att tro att vi är, så att säga, närmare dessa händelser än när vi är någon helt annanstans."
Denna illusion, skriver Leopardi, är djupt rotad i mänskligheten och går igen i alla samhällen som överhuvudtaget kan minnas, i privata, religiösa eller nationella sammanhang. En skön och kanske tröstande illusion, men likafullt en illusion.
Giacomo Leopardi: Thoughts and The Broom, Hesperus Press, 2002. (min översättning från den engelska översättningen)
2 kommentarer:
Luktsinnet måste vara oerhört basalt hos oss människor, för lukter kan framkalla minnen på ett sätt som nästan inga andra sinnesförnimmelser.
Och om en plats har en sådan djupt liggande betydelse för dig och framkallar viktiga minnen - är inte det gott nog? Även om platsen i sig saknar betydelse så öppnar den förbindelser inne i dig, trådar till ditt förflutna.
Och somliga platser ... Jag har tillbringat ett dygn i Näsåker vid Nämforsen på musikfestivalen Urkult. (http://www.urkult.se/artister2010.php)
Vid Ångermanälven nedanför niporna finns en av Sveriges rikaste fynd av hällristningar utmed forsen. Han får säga vad han vill, Leopardi, jag tror att den platsen i sig upprättar förbindelser mellan människorna som gjort hällristningarna och oss - den ÄR magisk.
Det ÄR gott nog. Jag klagar inte. Men det är inne i mig minnena och förbindelserna till det förflutna finns. Jag bär meningen med mig, den finns inte i platsen. Andra har andra meningar om platsen. Eller något sådant...
Privat är jag gärna mystiker och sysslar med magi - men i sociala, samhälleliga sammanhang kan sådant utlösa de mest förfärliga saker. Jag tror vi behöver en Leopardis klarsyn.
Skicka en kommentar