Giacomo Leopardi: Ginsten

Kvällen är ljus, men vinden sliter i därute träden och tunga regnmoln rusar fram över himlen.

En känsla av höst kommer över mig. Jag försöker samla mig och läser, återigen, Giacomo Leopardis dikt "Ginsten eller Ödemarkens blomma" i Ugo Foscolo & Giacomo Leopardi: I skuggen av cypresser. Dikter i tolkning och med kommentar av Ingvar Björkesson, Alastor press, 2007.

Här några rader och några saker jag tänker när jag läser.

När en koleraepidemi bröt ut i Neapel 1836 bosatte sig Leopardi med sin vän Ranieri och dennes syster i en villa i Torre del Greco, på Vesuvius ödsliga sluttning. Där skrev han också "Ginsten", som kanske kan ses som en sammanfattning av hans syn på människans lott i världen. Denna långa dikt inleds:

Här, på förbrända åsar

av fruktansvärda, intet

förskonande Vesuvius

som inga andra träd och blommor gläder,

syns överallt de glesa snår du flockvis,

doftande ginst, har utstrött,

förnöjd i ödsligheten

Människan borde ta lärdom av ginstens förmåga att uthärda de mest skoningslösa villkor och en säker undergång:

[...] Till dessa nejder

borde den komma, vilken hänfört plägar

människans villkor prisa, och begrunda

hur stort en kärleksfull natur bekymrar

sig om vår ras. Här kunde han värdera

och mäta kraftfullheten

hos detta släkte som den stränga amman

med en lätt rörelse, och utan varsel,

delvis förgör på några få minuter,

och en blott obetydlig

starkare rörelse kan lika plötsligt

förinta helt och hållet.

På dessa stränder ser jag

utmålad mänsklighetens

storartade och progressiva framtid.

Leopardi kursiverar den sista raden och hånar illusionerna hos sitt "stolta, stupida sekel", som tror på eviga framsteg och flyr

Sanningen om den kärva

lott och de usla villkor oss naturen

beskärde [...]

Men man kan också utläsa ett slags solidaritetstanke hos Leopardi. Om mänskligheten inser naturens grundläggande likgiltighet, lämnar illusionerna och

[...] vågar lyfta

sin blick emot det öde

vi har gemensamt, och med orädd tunga

som ej skyr bitter sanning

bekänner att vår lott är ond, och mänskan

själv bräcklig, oansenlig

[...] då kommer allt ärbart,

hederligt mänskligt samliv,

all rättvisa och fromhet att få en annan drivkraft och rot än högmodiga sägner,

i vilka redbarheten endast äger

en löslig grund, som allting

där villfarelsen utgör fundamentet.

Läget är hopplöst på längre sikt, både för individen och släktet, men just denna totala utsatthet kan - borde - utgöra grunden för en solidaritet, ett gemensamt ansvarstagande. Här finns en utopisk, social dimension. I våra dagar av global uppvärmning inte minst i form av ett gemensamt ekologiskt ansvar.

Jag tror inte att man måste vara särskilt pessimistiskt lagd för att inse att vi har långt till den ideologiska omsvängning som krävs.