lördag 28 november 2009

Till och från Eskåsen

Det blev lite sent på eftermiddagen innan vi kom iväg och gick från torpgrunden Kull i närheten av Älvasjön på en skogsväg upp på Äskaåsarna. Solen hade försvunnit och ersatts av gråmulet väder. I den öppna bokskogssluttningen fanns rester av gärdsgårdar och en mängd odlingsrösen.

Dessa rester av ett gammalt odlingslandskap upphör inte att fascinera mig. Ett äldre landskap i det moderna skogsbrukslandskapet. Vi såg på lämningar av ett torp eller en backstuga.

Att döma av granen var det länge sedan någon bodde här.

Vi gick genom skogen ner mot Skaltaberget, följde en annan skogsväg över Åremossen och ner till vägen mellan Angryd och Ästad och sen på vägen söder om Älvasjön tillbaka till bilen, medan skymningen kom och månen gick upp.
PS: en enkel litterär tävling: vilken författare anspelas på i bloggpostens titel?

fredag 27 november 2009

Köp och glöm

Köp och glöm - skriver Nina Björk i en krönika i dagens DN - som en påminnelse om att det snart är jul...

tisdag 24 november 2009

Läsandets ögonblick

Olof Lagercrantz skriver i förordet till sin bok "Att läsa Proust" (1992):
"Jag har under flera år läst Marcel Prousts roman På spaning efter den tid som flytt och nästan ingenting annat. Jag har stirrat ner i dess väldiga väv och sökt följa några trådar. Boken har blivit mig ett hem och skänkt mig trygghet. De människor jag mött har jag sett i relation till romanens gestalter. Den omvälvande samtiden har, så har det tyckts mig, framstått klarare för mig då jag haft Proust vid min sida. Nu när jag lämnar honom känner jag mig som ett vilsekommet barn."
Kanske är det så man ska läsa? Inte se läsandet av en bok som en process där man läser från första till sista sidan och på så sätt konsumerar den (och ibland ganska hastigt, för att hinna med många böcker...), ägnar den några tankar - och sen hastar vidare till nästa bok.

Är det själva läsandets natur, att det tar tid i anspråk, som är stötestenen?
En bra låt, ett fantastisk stycke musik, lyssnar man till gång på gång. Det tar inte så mycket tid, några minuter, en timme. Alltså kan man lyssna upprepade gånger.

Men ett kvalificerat litterärt verk (Proust, Montaigne, Musil...) tar många timmar att läsa. För en långsam läsare tar det väldigt många timmar. Informationstätheten kan vara enorm. Texten kan ställa stora krav på sin läsare. Att läsa kan vara liktydigt med att byta ut sin vanliga värld mot en helt annan. Det tar tid och kraft. Alltså kan man under en livstid inte läsa samma kvalificerade litterära verk upprepade gånger.

Men man kan välja att stanna kvar i den där andra världen under lång tid. Och naturligtvis kan man återvända vid en senare tidpunkt. Och då kanske finna att den andra världen ser annorlunda ut denna gång...

Det är naturligtvis så man ska läsa. Om man inte är närvarande i läsandets ögonblick - varför är man då där? Det gäller att inte ha bråttom.

Sen en vecka läser jag Italo Svevos "Zenos bekännelser" (Atlantis 1994, översättning Åsa Styrman), och det går mycket långsamt, inte bara för att jag bara hinner läsa någon eller några kvällstimmar, utan också för att jag läser med bromsen på. Jag vill inte skynda. Jag går tillbaka, jag läser om, jag stannar upp och tänker efter. Jag vill ge detta verk den tid det förtjänar. Det är en mycket rolig bok.


lördag 21 november 2009

Sic Transit Gloria Mundi

Jag känner inte Gloria Mundi personligen, men hon används ju ofta som exempel på att all jordisk skönhet förgås, så jag tar mig friheten att anspela på henne här. Minns ni Novemberrosen? Så här ser den ut nu.


Vi kom iväg lite för sent på dagens skogsvandring från Ängens gård mellan Kalvsjön och Valasjön, runt Grytsjön och Rörsjön, ner mot Skärbäck och förbi Lillsjön, så när vi kom ner till vägen vid Angkärr var det redan skymning. När vi sen kom till bilen var det mörkt. Men inget går upp mot den goda känslan i kroppen efter nästan tre timmars vandring.
Vid Rörsjön lade vi märke till detta funktionalistiska nybygge uppe i ett kalhygge med utsikt över sjön


För övrigt är mitt läsande inne i ett mycket långsamt flytande tempo. Jag är ungefär halvvägs genom Italo Svevos "Zenos bekännelser" och jag vill egentligen inte komma framåt fortare. Jag läser med fascination om den odrägligt självcentrerade Zeno Cosini, notorisk otrogen äkta man med en kvinnosyn som med dagens mått lämnar en hel del övrigt att önska. Han är så fast i sina inbillningar att jag tror att den bedragna hustrun Augusta egentligen genomskådar honom och vinner i det långa loppet. Vi får se.


onsdag 18 november 2009

"det måste se ut som om vi liknar alla andra"

Den har legat i hyllan till vänster om läsfåtöljen sen i oktober, Ioan Es. Pops diktsamling "ieud utan utgång". Jag har läst något i den var och varannan dag sen dess. Det är lätt att gå in i den, att börja läsa dessa dikter, men när man väl börjat är det svårt att sluta. Eller: man slutar snart för att man inte klarar av att fortsätta. Men man börjar om igen, för man är fast och måste ändå fortsätta. Det är bara att acceptera. Man har kommit in i en annan värld - där det inte tycks finnas någon utgång. (Här har jag tidigare skrivit om Ioan Es. Pop.)

Men till slut sätter man in boken på sin plats i hyllan. Jag ska göra det nu.

Först vill jag bara stanna till vid några rader i en av dikterna. Dikten har kommenterats Under pausträdet, och det jag har att säga här var jag inne på redan där. Så här lyder dikten:


12 oktober 1976

i fyra generationer har det bakom vårt hus flutit
en ström av mörkt blod.
i åratal har min far hållit på att täcka över den med halm och löv
så att grannarna inte ska märka något. också hans far täckte över den med halm och löv

och kanske blir det snart också min tur att täcka över den
för det vore inte bra om grannarna kom på vad som flyter där.

om våren låtsas vi plöja och så,
så att det ser ut som om vi liknar alla andra.
och om hösten låtsas vi bärga skörden
för att verka som de andra, så att ingen ska märka
att allt vi i själva verket gör är att vänta
för att se vem som kommer sedan, en av oss
kommer säkert sedan.

vi tillbringar dagen med att hata den som kommer undan, fast
den som kommer undan, kommer bara undan till nästa gång.
under tiden flyter nedför denna ström en sträng av
mörkt blod, i åratal har vi täckt över den
med halm och löv,
det vore inte bra om grannarna kom på vad som flyter där,
det måste se ut som om vi liknar alla andra.

Översättning: Dan Shafran


De rader som fascinerar mig oerhört är de där diktens "vi" låtsas plöja och så och låtsas bärga skörden, medan det de gör i själva verket är att vänta för att se vem som kommer sedan. Vad det innebär att någon "kommer sedan", lämnar jag därhän. Det är ännu en av diktens gåtor.

Alltså, "vi" utför livets normala sysslor för att det "måste se ut som om vi liknar alla andra". För att dölja något måste de simulera ett normalt liv. Vad det är som ska döljas är, minst sagt, oklart. Olika tolkningar fördes fram Under pausträdet.

Ju mer jag tänker på dessa rader om en familj som lever ett simulerat liv, desto mer får jag en svindelkänsla. Kan man verkligen låtsas plöja, så och bärga skörden? Man får anta att detta låtsande i själva verket inte skiljer sig från grannarnas motsvarande plöjning, sådd och skörd. Och vad skiljer dem då åt? Kan man över huvud taget låtsas utföra ett arbete som ger samma resultat som samma arbete utfört utan att man låtsas?

Och om detta är möjligt - hur mycket av vårt dagliga livs sysslor utför vi i själva verket på låtsas, för att likna någon som utför ett dagligt liv sysslor? Kanske för att vi lärt oss att det är så vi ska utföra vårt dagliga livs sysslor, för att vi vill likna alla andra? Och hur vet vi då vad som är simulerat liv och vad som är - liv?

Jag tror att det är bäst att "ieud utan utgång" får inta sin plats i hyllan.


lördag 14 november 2009

Klassikerläsning

Detta är ingen biblioteksblogg, men reportaget i dagens DN om Stockholms Stadsbiblioteks satsning på klassikerläsning gör mig glad. 60 procent av de skönlitterära böcker finns i magasin, och det är dem man vill "få snurr på", genom olika arrangemeng.


Temat för hösten är trettiotalet, "för att det har så många beröringspunkter med vår tid. Du har den ekonomiska krisen, feminismen med kvinnorna i Fogelstadgruppen, du har funktionalismens genomslag med design för alla och ett stort intresse för att ha det snyggt hemma. Ja, så klart också de nationalistiska strömningarna."

Hm, lite oroad blir jag förstås. Trettiotalet slutade ju inte så bra.


Peter Englund intervjuas och säger något som kan tyckas vara självklart och banalt, men som inte desto mindre tål att upprepas:


"Litteraturen tillåter oss ju att komma ut ur det enda liv som vi är dömda att leva. Vi är dömda att leva i en kropp vid en särskild tidpunkt på en särskild plats. Litteraturen hjälper oss att ta del av andra existenser. Den bryter vår ensamhet i oss själva. Den samtida litteraturen är samtida. Vi delar dess tid, även om vi bär andra kroppar och platser. Men klassikerna förflyttar oss också över tid."


fredag 13 november 2009

Texten och jag

Mörker och regn.
Efter att ha läst Klas Östergrens "Den sista cigarretten" och Terry Eagletons "The mening of life - a very short introduction" och grunnat på vad jag ska skriva om dem och kommit fram till "bra" respektive "intressant" och inte förmått mer, så finns det bara en sak att göra.
Jag lägger ved i pannan, känner på elementen, lyssnar på regnet i stuprören och slår mig sen ner med en av de många olästa, Italo Svevos "Zenos bekännelser", och jag börjar läsa och önskar att jag kunde sitta så här, inne i värme och ljus och med mörker och regn utanför och timmarna skulle gå, långsamma, tysta och det enda som existerade var texten och jag.

onsdag 11 november 2009

Verklighet, dikt

Historikern Ingrid Lomfors skriver intressant i DN om verklighetsbakgrunden till W. G. Sebalds "Austerlitz".
1939 skickades tiotusentals ensamma judiska barn från sina hem i Prag, Berlin, Hamburg och Wien, för att undkomma förföljelserna. De skildes därmed från sina föräldrar och kom i de flesta fall aldrig att återse dem. Lomfors citerar ett brev skrivet av 14-årige Gerhard från Berlin, placerad i fosterhem i Dalsland, ställt till Göteborgs hjälpkommitté:

”Ursäkta att jag besvärar Er … Jag har läst att tyskarna skickar judiska män till arbetsläger i Polen. Ni förstår nog hur upprörd jag är. Jag vet inte vart jag ska vända mig … Snälla, kan ni försöka att hjälpa mina föräldrar att komma till Sverige? Jag ber Er av hjärtat … Jag har ingen ro så länge de är kvar i Tyskland. Varje dag utsätts de för en ny fara. Snälla, snälla, gör något för mina föräldrar.”

Efter Kristallnatten 1938 bildades organisationen "Movement for the Care of Children from Germany", som lyckades föra 10 000 flyktingbarn till England. Ett av dem "var" Jacques Austerlitz.

Vad gjorde Sverige? Lomfors skriver:

"1939 kunde därför 500 judiska flyktingbarn från Nazi-Tyskland få en fristad i Sverige. Det kan jämföras med de 70 000 finska flyktingbarn som togs emot i landet under krigsåren."

lördag 7 november 2009

Katekesen

En gammal människa lämnar sin lägenhet och flyttar till ett äldreboende.
En livsvärld som redan inskränkts och börjat lösas upp och fragmentiseras tar nu ännu ett steg mot tystnaden.
Kvar i lägenheten blir möbler som inte kan tas med och överblivna ting som plötsligt förlorat sin mening. Vi rör oss i rummen. På golvet ligger trådarna i den nu söndertrasade väv som under år vävts mellan människa och ting, mellan ting och människa.

På min lott faller att gå igenom böckerna.
Katekesen är sliten. Den har överlevt flera generationer. Mött blickar från nya människor som alla tänkt, som jag, att den kan jag inte slänga. Nu hamnar den i en ny hylla, i ett nytt hus, och kanske ska den möta nya blickar och ännu en gång finna nåd.



fredag 6 november 2009

Trött

Nej, jag har inte lagt av. Jag har bara inte lyckats samla kraft till att skriva. Vill bara säga det, till den tappra lilla skara som trots allt regelbundet besöker denna blogg...
Ni andra, som läser och skriver, var tar ni er energi och uttrycksförmåga ifrån? Jag går min dagliga bloggrunda och förundras. Själv sjunker jag ner i läsfåtöljen på kvällen, läser några rader, gäspar - och så är den dagen tillända.
En och annan tanke kanske dyker upp och lyser en stund i mörkret, men slocknar snart. Jag går ner och lägger ved i pannan, stannar till en stund innan jag går in, för att vinden och regnet ska väcka mig.
I kväll ägnar jag mig, följdriktigt, åt Terry Eagletons "The meaning of life - a very short introduction".

söndag 1 november 2009

Novemberros

Första novemberdagen. Låga moln och ett tunt, grått ljus. Men vid brunnshusväggen blommar rosen.