Hur tänkte och levde då en svensk rasbiolog?
Eva F Dahlgren skriver i "Farfar var rasbiolog - en berättelse om människovärde igår och idag" om sin farfar, K V Ossian Dahlgren (1888-1976), biolog och botanikprofessor och förespråkare för rashygien.
Det är en bok som jag länge tänkt läsa (den kom 2002) och först nu hittar jag den, som pocket.
Det är en fängslande läsning. Ett mycket genomarbetat litterärt reportage, där vi genom brev, dagboksanteckningar och intervjuer följer Ossian och Greta Dahlgrens liv och äktenskap och hans vetenskapliga karriär.
Ossian Dahlgren träffar sin blivande hustru Greta under studenttiden i Uppsala och den man som förespråkar äktenskap främst mellan sunda nordiska människor gifter sig med en kvinna, som, av vännen och docenten i fysisk antropologi Bertil Lundman, uppmäts och konstateras vara "av en märklig alpinsk ras", 1.47 lång och mörkhårig.
Själv har han bräcklig hälsa och låter sig gärna klemas bort av sin mor.
Deras kärlekshistoria och liv tillsammans (de fick fyra barn) framstår som paradoxal.
De kärleksfulla tonfallet i brevväxlingen kontrasterar starkt mot bilden av hur den forskande mannen lämnar över ansvaret för hem och barn (och renskrivningen av hans arbeten) till hustrun, hur han på ett förödmjukande sätt upprätthåller kontakten med en mer blond och rasren ungdomsförälskelse, hur han ofta uppträder nyckfullt och förnedrande mot familjen.
(Men ojämlikheten inom äktenskapet var ju lika tidsbundet typisk som rastänkandet...)
Det är som om han levde två liv, ett i rasteoriernas värld och ett i den verkliga. Ett där han reser runt som föreläsare i rashygien, tidigt engagerad av Rasbiologiska institutet. Ett där han lever familjeliv med sin undermåliga hustru och sina undermåliga barn.
"Somliga människor har liksom en glasvägg mellan sig och omgivningen" säger författarens faster i sitt begravningstal.
Det är en mycket personlig bok. Författaren vill hitta en förklaring till farfaderns rasbiologiska människosyn. Hur kunde han vara rasbiolog? Arbetet med boken tog henne fem år.
I bokens avslutande del söker hon upp forskare i dagens genetiska laboratorier. Finns något av samma syn idag? Nej, nu är det individen som står i fokus, inte släktet. Nu ska vi själva välja av smörgåsbordet, från fostervattendiagnostik till skräddarsydda barn.
5 kommentarer:
Verkar som om MIN farfar inte skulle ha uppskattats av farfar biologen: min farfar såg ut som en liten svartmuskig italienare. Hans far kom från östra Blekinge (tror det är ett "mörkt" område därnere) och modern från Grangärde i Dalarna. Verkar som om svenskt ursprung inte är garanti nog för rätt utseende.
Min farfar var inte biolog för övrigt, han var plåtslagare. Möjligen var han med och lade taket på Stockholms stadshus.
Plåtslagare låter som en mer hedervärd sysselsättning än människosortering...
Vad hade hänt om Hitler tagit Sverige? Och KV Ossian Dahlgrens idéer kommit till användning?
Lennart,
Det hör egentligen inte hit, om inte indirekt - nu håller jag på att läsa Doktor Glas.
Vill minnas att du muttrade om att han var rasist och att jag ryckte ut till Söderbergs försvar, vilket du i och för sig gick med på.
Men han är onekligen en sorts rasist, eller snarare präglad av en ideologi där över- och undermänniskor existerar.
Och de där undre ger han inte mycket för. Det gäller ju inte bara den slemme prästen (som man gärna håller med honom om att det inte vore någon större förlust om han rök) utan de missmbildade barnen och de sjuka och svaga. Han drömmer om en tid då aktiv dödshjälp är självklar - en rätt visionär fråga, kan man tycka.
Men är det inte ett rätt bra sätt att framställa en trovärdig mördare? Fullt möjligt idag med även om man får ta en annan ideologi, kanske.
Utöver det är han liksom en sorts ideologisk estet. Det fula chockar honom, det vill han ta bort. Det är nästan mer provocerande, särskilt i Sverige skulle jag säga, där estetik liksom inte FÅR vara viktigare än nyttoaspekter. Gäller överallt.
Kvinnoföraktande kan man väl inte säga att han är, men däremot återigen föraktar han FULA kvinnor, dock inte för att de är kvinnor. Och ett visst mått av idealiserande av kvinnor ser man väl också. Även om jag inte tycker att det är så farligt. Man kan väl få drömma utan att komma till skott? Om man nu inte skadar någon med det så tycker jag att det är okej.
Och varför ställer vi kravet på alla att de ska vara så lyckliga hela tiden?
Nu till rasbiologin. Hade Glas gift sig så hade han väl blivit en sån där dubbelmoralisk farfar eller morfar? Föraktat det svaga men samtidigt antagligen gillat också sitt låghalta barnbarn - om han nu hade fått ett. Han är ju inte känslokall på det viset.
Och slutligen verkar ju Ekmans bok om Glas skugga onekligen intressant. Den måste vi läsa, även om den fått rätt blandad kritik, vad jag kan se.
Och apropå din kommentar så KOM väl rasbiologiska idéer till användning här. Med tvångssteriliseringar och annat. Hade Hitler kommit hit hade väl, utöver det, nazismens idéer också kommit till användning eller hur man nu ska uttrycka saken.
Hej Karin!
När jag skrev om Doktor Glas så var det denne fiktive romangestalt jag skrev om, inte Söderberg. Och det är, som du skriver, att Söderberg mycket skickligt har framställt en trovärdig mördare. En störd människa, med en egenartad moral, som låter honom mörda. Men man dras med av språket, tankarna, och accepterar på något (farligt) sätt.
Jag tycker nog du glider lite i ditt resonemang om estetik och nyttoaspekter.
Det handlar inte bara om estetik om man av estetiska skäl vill döda fula människor... snarare om etik. Och kriminalitet.
(Men visst är det mer av nyttoaspekter än estetiska aspekter på det mesta i ditt gamla Sverige. Dock ska man se upp med generaliseringar...)
Jag har inte hävdat att Söderberg var kvinnoföraktare!
Och visst får man drömma utan att komma till skott. Men om det idealiserande drömmandet är en komponent i en personlighet som i Doktor Glas fall minst sagt "skadar någon"...
Om jag kräver inte att någon ska vara lycklig hela tiden!
Du har helt rätt i att rasbiologin kom till användning i Sverige, jag skriver ju det själv. I mitt svar till Björn tänkte jag väl på ännu mer drastiska saker än tvåmgssteriliseringarna...
Jag har precis beställt Kerstin Ekmans bok. Det ska bli jäkligt intressant. Ska försöka läsa den i helgen. Ett par recensioner tycker att den är f ö r bra gjord - det verkar inte lätt att vara författare...
Lennart,
Låter riktigt, det du säger. Man skulle kunna uttrycka det som så att Glas låter sin etik vila på en estetik? Vilket naturligtvis är farligt som du påpekar.
Jag ska också läsa Ekmans bok så snart jag kommer åt, har läst flera recensioner och som jag anar det så liknar boken Gör mig levande igen, det vill säga dialog med ett annat verk. Gör mig levande igen var rätt råddig, det verkar inte den här vara men något kanske saknas, vi får väl se. Misstänker att det inte är hennes bästa, men å andra sidan säkert ÄNDÅ en bra bok.
Skicka en kommentar