De osynliga städerna

I Italo Calvinos fantastiska "De osynliga städerna" berättar Marco Polo för Kublai Khan om de många städerna i Kublais rike, under rubriker som "Städerna och minnet", "Städerna och längtan", Städerna och döden".
Vad är de för städer egentligen? Knappast några existerande städer. Kanske städer som bara existerar i språket och tanken.
En ofta använd metafor för livets och tidens obönhörliga flöde är timglaset.
I berättelsen om staden Laudomia använder Calvino (eller Marco Polo?) den på ett nytt sätt:

"Varje stad, som till exempel Laudomia, har bredvid sig en annan stad, vars invånare har samma namn: det är de dödas Laudomia, kyrkogården. Men Laudomias speciella gåva är att inte bara vara dubbelt utan också tredubbelt, det vill säga att det rymmer ett tredje Laudomia, som är de ännu inte föddas stad."
[...]
"Med rätta har Laudomia anvisat ett lika stort område för dem som ska komma att födas."
[...]
"De oföddas Laudomia förmedlar inte som de dödas Laudomia en sorts trygghet åt invånarna i det levande Laudomia, utan bara rädsla. För besökarnas tankar öppnar sig till sist två vägar och man vet inte vilken av dem som gömmer mest smärta. Antingen tänker man på att antalet ofödda är så oändligt mycket större än antalet levande och och döda sammantagna [...] Eller så tänker man sig att Laudomia ska försvinna, man vet inte när, och med staden även alla dess invånare. Generationerna ska alltså följa på varandra, tills de når ett visst antal, och längre ska de inte gå och då ska de dödas Laudomia och de oföddas Laudomia vara som de två hälfterna av ett timglas, som man inte vänder på. Varje övergång från födelse till död är ett sandkorn, som passerar det trånga mellanrummet, och det kommer att födas någon som blir den siste invånaren i Laudomia, ett sista sandkorn som glider ner, det korn som nu ligger överst i timglaset och väntar på sin tur."

Jag har läst "De osynliga städerna" i en pocketutgåva, Delfinserien 1999.