Det är samma sorts New York-intellektuella huvudpersoner som i "Vad jag älskade" och jag borde väl inte tycka att det är så intressant. Men jag faller till föga även för den här romanen, för dess språk och för att den är så fruktansvärt välgjord, så övertygande i sin personskildring och så... gripande.
Berättar gör Erik, en deprimerad praktiserande psykoanalytiker, som lever ensam efter att ha dumpats av sin fru och som lider av det och som har svårt att hålla sina patienters lidande på avstånd. Han hyr ut nedervåningen i sitt hus åt en jamaicansk kvinna med en liten dotter och förälskar sig i henne och blir involverad i ett stalker-konstprojekt.
Eriks syster Inga lever i sorgen efter sin mans död, en kultförklarad författare med drag av Paul Auster, och med en tonårsdotter som lider av traumatiska minnen av 11 september. Dessutom förföljs de av en skandaljournalist, som rotar i författarens liv.
När syskonens far dör åker de till modern i Minnesota och i faderns efterlämnade självbiografiska anteckningar finner de antydningar om en livsavgörande händelse i hans ungdom som leder dem till frågor som de måste söka svar på.
Det är en bok där olika människors öden och händelser på ett skickligt sätt vävs ihop till en berättelse. Det handlar om sorg och förlust, om minnena av det förgångna och vad de gör med oss i nuet. Om att förstå sig själv. Erik säger om sin ensamhet:
“My solitude had gradually begun to alter me, to turn me into a man I had not expected. ... I’ve often thought that none of us is what we imagine, that each of us normalizes the terrible strangeness of inner life with a variety of convenient fictions.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar