Att minnas

"Austerlitz" är en bok om minnet. Om vår förmåga att förtränga och förneka minnen. I Austerlitz fall med förödande konsekvenser.
Läsningen har fått mig att reflektera över hur betydelsefullt detta att minnas är för mig.
Med stigande ålder betyder det jag minns alltmer. Jag är inte bara här och nu, utan samtidigt här och nu och där och då. Så är det väl alltid, men nuets upplevelser har en större klangbotten än när jag var ung.
Jag går så ofta jag kan en lunchpromenad här på stan i Varberg och kan ibland se mig själv som femtonårig springpojke gå på samma gator, för mer än fyrtio år sedan. Vi trampar på samma stenläggning. Dessa minnesbilder från olika tider, på en mängd olika platser, glada, dystra, ångestfyllda. Minnesbilder knutna till en viss plats, ett gathörn, ett hus. Det är bra, tror jag, att vara rotad på en plats. Att kunna se sig själv i platsen.
Att kunna säga till femtonåringen med beatleslugg, där han rundar kyrkomuren in på Drottninggatan (jag ser honom nu genom Café Mignons fönster, han har solen i ögonen) på väg mot Kreditbanken i något viktigt ärende, med en sorg i hjärtat som han ännu inte vet att han så länge ska bära med sig - att kunna säga till honom att det ordnar sig...

En av T.S. Eliots Fyra kvartetter, "East Coker", finns i en översättning av Gunnar Ekelöf. (T.S. Eliot: Dikter i svensk tolkning, 1965).

"Ju mer man åldras,
dess mer främmande blir världen, dess mera invecklat
mönstret av levande och döda. Inte ett enda spännande
från efteråt och förut isolerat ögonblick
men hela livet brinnande i varje ögonblick
och inte heller ens en enda mänskas liv
men också gamla oläsbara stenars."

Omisskännligt ekelöfskt! Det finns ett slags lugn i denna upplevelse av världen som alltmer sammansatt och oöverskådlig. I tanken att man ingår i ett större mönster.