Myggor och tigrar

Jag såg Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" som pocketutgåva i bokhandeln och mindes att den ska jag ju läsa, långt efter alla andra, för att se om den är så förfärlig som en del skriver.
Så lite oväntat för mig själv (men det är ju just det oväntade jag borde göra!) tog jag med den som läsning under påskfirande i Småland och där tangerade jag gränsen för det socialt acceptabla genom att sträckläsa hälften av bokens 509 sidor.
Mina förväntningar var ganska lågt ställda. Lundgren har ju ansetts vara allt från helt galen och paranoid till allmänt omdömeslös.
Jag läste och ju mer jag läste tonade en bild av författaren fram. För boken har bara ett centrum, Maja Lundgren själv. Det är kring henne och hennes omvärldsuppfattning allt kretsar.
Svenska författare och kulturpersonligheter i allmänhet och Aftonbladets kulturchef i synnerhet framställs som intrigerande, sexistiska skitstövlar, totalt amoraliska och med bara ett mål i sikte: att bevara den manliga hierarkin och med alla medel kämpa ner begåvade kvinnliga rivaler.
Jag måste medge att det ibland är rolig läsning, karaktärsmorden på i stort sett alla nämnda författarkollegor...

En viktig del i boken och den som upptar flest sidor skildrar Lundgrens fascination inför den napolitanska maffian, Camorran, i vars kvarter hon bor under långa perioder. Hon är ett slags ytterst subjektiv etnolog. Hon dras till dessa farliga män, de som är tigrar, lika mycket som hon föraktar de svenska författarna och kulturpersonligheterna - myggorna.
Hon iakttar, noterar, spekulerar kring människor och händelser i dessa våldsamma kvarter.
Det är självutlämnande. Hon är självironisk, distanserad och närsynt subjektiv på samma gång.

Jag tycker mig se en tjej som inte vet sitt eget bästa, som gör just det hon inte borde göra.
Varför inleder hon ett förhållande med den man som framställs som den störste skitstöveln av alla?
Varför fascineras hon av Camorrans män? Denna fascination som till slut resulterar i ett övergrepp.

Är det rätt att med namns nämnande och alla detaljer ge offentlighet åt hela denna soppa?
Jag vet inte. Jag kan ju inte veta om det hon skriver är sant. Eller om det är till hälften sant.
Jag lämnar det därhän. Om dessa uttryck för manliga härskartekniker (jag vet ju att de finns) är rätt återgivna så har jag en viss förståelse för hennes hat.
Är författaren paranoid? Det tycker jag inte. Hon är oerhört självcentrerad. Återblickarna på barndomen säger mig att hon på något sätt till varje pris vill bli sedd. Nej, inte till varje pris - hon vill själv bestämma priset. Och hon skiter i om hennes pris blir dyrt för andra.

Jag vet inte vad jag ska tänka om denna bok. Jag får tänka lite till.