Det finns för många böcker. De flesta struntar jag i. (Den där den snabba gallringsreflexen... vad styr?)Men det finns fler böcker som jag skulle vilja ha läst än vad jag kommer att hinna med.
Det var en skrämmande tanke när den dök upp, för flera år sen. Numera har jag vant mig. Vår tid är ju alltid utmätt, vi vet bara inte måttet.
Under flera år på sjuttio- och åttiotalet hade jag en svart anteckningbok, där jag skrev upp vilka böcker jag läste och noggrannt summerade antalet vid årets slut. Det är nog inte så ovanligt. Det fanns ett tävlingsmoment i det där. Och världslitteraturen var ju så stor. Jag läste inte så fort. Det blev en sextio, sjuttio volymer om året.
Nu har min läshastighet sjunkit ytterligare. Jag tycker inte om när en text går för fort att läsa. Jag läser gärna engelska texter, det gör läsningen mer eftertänksam, mer uppmärksam, leder till fler omtagningar.
Nu kanske jag ska skriva upp vad jag inte hunnit läsa - och sen glädjas åt att stryka en eller annan bok. Jag ser dem i hyllorna. Proust i gröna linneband, köpta på en bokrea för länge sen, med de där lockande, lite gulaktiga, tättryckta sidorna. Flera gånger har jag kommit en bit in i andra bandet. Nåja, Olof Lagercrantz ägnade flera år åt Proust.
Walter Benjamins Passagearbete i tre band... Det händer att jag slår upp någon sida på måfå och fastnar där en stund i citaten... Dostojevskij, ordentligt... det finns mycket...
Under åren har jag haft en del läsprojekt av större omfattning. Några skönlitterära författarskap. Lars Gustafsson, Sven Lindqvist, Raymond Carver, Richard Ford. Sociologen Zygmunt Bauman och filosofen Hannah Arendt. Men det är ett tag sen.
Symtomatiskt var det senaste projektet Ian Rankins arton Kommissarie Rebus- deckare...
Är det där jag ska hamna? Deckarläsande äldre bibliotekarie?
3 kommentarer:
Ännu några hundra år efter Gutenbergs insats var det åtminstone teoretiskt möjligt att hinna läsa alla tryckta verk (har någon vars namn jag glömt påstått, och inte vet jag om det är rimligt). Den förskräckande mängden av böcker som man "borde" läsa hänger som en mara över en. Och tänk på alla författarskap som man inte känner till men som man skulle falla pladask för bara man fick se dem! Fast det kanske vore värre om det var tvärtom. Att det inte fanns något spännande mellan två pärmar att ta tag i.
En gång läste jag Nerudas "Canto general" på två-tre timmar, men det är nog inte att rekommendera.
Mina två pocketband (Cavefors förlag, tror jag) "Canto general" står ännu olästa... Jag tror jag läst något i dem någon gång, men för länge sen. Å andra sidan: böcker är trofasta vänner, de väntar tålmodigt...
Cavefors var det ja. Och nu har jag ju gett dig en ungefärlig standardtid för läsningen. Det är bara att välja lämpligt tillfälle, ladda upp med vitaminpiller, och så köra igång!
Skicka en kommentar