Jag borde lära av min läsning

Det är lördag eftermiddag. I söder och öster vandrar täta moln, men här spricker det upp och himlen är klarblå och solen skiner. Inget regn, fast det så väl skulle behövas.
Jag går längs åkervägen och försöker bli av med min dysterhet.
Torkan har gjort att blåklockorna är få och lågväxande. Kornet har så korta strån att rådjuret med sina tre kid inte kan gömma sig.
Jag stannar till och pratar en stund med kvigorna. De visar en viss förståelse genom att bara ligga kvar och lyssna, lugnt idisslande.

Min semestervecka med Montaigneläsning närmar sig sitt slut. Blev den som jag tänkt? Nej - till viss del beroende på ryggproblem, men mest beroende på rastlösheten, min allmänna oförmåga att hålla koncentrationen uppe. Kanske är det en gammal vanlig visa: jag kan aldrig rätt utnyttja ett överflöd av tid, jag måste tvingas av knapphet...

Ryggen gör att jag mest ligger och läser. Och det är förödande.
Några sidor och sömnigheten kommer smygande, tanken tappar taget om orden och börjar vandra. Så plötsligt rycker jag till när jag tappar boken och märker att jag befunnit mig någon annanstans, i en dröm eller halvdröm, som inte alls har med bokens innehåll att göra (var kom drömmen ifrån? varför var jag där?).
Sådant spär på min naturliga dysterhet. Men jag borde lära av min läsning:

"Man ska inte nagla fast sig så hårt vid sina egna stämningar och sitt eget temperament. [...] Man är inte sin egen vän, än mindre sin egen herre, utan i stället sin egen slav om man ständigt följer sig själv och är så fångad av sina egna böjelser att man inte kan släppa dem och inte kan vrida om dem åt andra håll."

Starobinskis Montaignebok är inte enkel. Det är inte alltid jag hänger med. Men, som alltid:

"Om en bok och ett huvud stöter ihop och det då låter ihåligt, är det då alltid i boken?" (Lichtenberg)

En bra dag, i alla fall

På morgonpromenad denna tredje semesterdag ser jag starflockarna träna formationsflygning ute på fälten.
Stenskvättan är nyfiken av sig. När jag går längs ett stängsel sitter de vuxna fåglarna kvar, hastigt bugande på stängselstolparna, tills jag är tio meter ifrån dem, sen flyger de vidare till nästa stolpe. Och så upprepas det. Ungarna är mer orädda. Jag kan stå med kikaren fem meter ifrån dem innan de flyger undan.

Mellan diverse praktiska göromål läser jag.
En bit in i Starobinski märker jag att jag känner mig hemma. Det är skarpsinniga iakttagelser och resonemang, men fullt begripliga.
Jag blir glad när jag läser i översättaren Jan Stolpes förord till Tredje boken av Essayerna att den är "den absoluta höjdpunkten i hela verket. Här är Montaigne som friast och mest personlig."
Det är bra.
I mer omfattande läsprojekt finns det alltid en punkt då något (ibland med rätta, men oftast inte) får mig att tvivla på hela projektet.
Dessutom: plötsligt spricker molntäcket upp och solen skiner från en blå himmel. Det blir en bra dag, i alla fall.

"så lever vi och tar beständigt avsked"

Klockan elva på kvällen är himlen fortfarande ljus, med långsamt vandrande moln. Vinden har mojnat. Kvigorna rör sig därute på betet. Träden har svartnat.
Ännu en semesterdag, men inte så mycket tid till läsning.
Andra boken av Essayerna är avslutad. Jag känner av den där meningslösa rastlösheten. Då är det lämpligt att ta en tunn grön volym ur hyllan, Rilkes "Duinoelegierna" och läsa.

"Med vida ögon ser allt kreaturligt
i öppenheten in. Blott våra ögon
tycks omvänt se och ringa in dess synfält
med fällor hindrande dess fria utblick.
Vad utom är, det fattar vi allenast
av djurets anlete; ty redan barnet
förvänder vi och tvingar det se bakåt
mot allt vi uttytt, ej mot öppenheten
som präglar djuransiktet. Fritt från död.
Den som vi enbart ser; det fria djuret
har undergången bakom sig, blott Gud
framför sig, och när det går, så rör det sig
i evighet, som brunnar går i dagen.

[...]

Och vi: som alltid, överallt betraktar,
mot allting vända, aldrig mot det öppna!
Allt trängs i oss. Vi ordnar det. Det störtar.
Vi ordnar det på nytt och störtar själva.

Vem har då så förvänt oss, att vi alltid,
vad vi än gör, i hållning liknar en
som drager bort? Likt en på sista höjden,
som visar honom dalen än en gång,
sig vänder, stannar och helst ville dröja -
så lever vi och tar beständigt avsked."

Denna volym har följt mig genom åren och är en outtömlig läsning. Beroende på sinnesstämning växlar mitt omdöme mellan "högsta visdom" och "obegripligt nonsens". Eftersom jag ständigt återvänder är det nog någonting åt det första omdömet som gäller.
Den är en rik källa för den som vill meditera över tillvaron.

Semestermåndag med Montaigne

En semestermåndag med blåst och regnskurar. Jag tar det lugnt, gör de praktiska saker som ryggen tillåter, men sitter också och ser på de drivande molnen och lyssnar till vinden i träden och läser vidare i Montaigne.
Döden är ett återkommande tema och i kapitel 13 i andra boken, "Att döma om andras död", får vår djupt rotade illusion om att vi själva är världens centrum en välbehövlig känga:

"Vi tycker att det universella sammanhanget på något sätt blir lidande av vår förintelse och att det har medlidande med vårt tillstånd. Ty vår förvända syn föreställer sig tingen förvända på samma sätt, och vi tänker oss att tingen fattas blicken i samma grad som blicken fattas tingen, likt sjöfarande som tycker att berg, landskap, städer, himmel och jord rör sig tillsammans med dem och i samma takt..."

Snigelfart.2

Nu ljusnar himlen efter ett välbehövligt regn. Grönskan ser grönare ut. Det är en stilla, lite melankolisk söndagseftermiddag.
Om jag håller snigelfart genom Essayerna så är det en mycket långsam snigel. Inte underligt. Texten är, som vanligt hos Montaigne, omständligt slingrande, vindlande och full av utvikningar, späckad med citat, oändligt mångordig och saknar all klarhet i dispositionen - och så kommer dessa passager där denna kloka människa talar till mig tvärs genom århundradena.

"Jag, som spionerar så noga på mig själv och ständigt har blicken riktad på mig själv likt en människa som inte har mycket att göra på annat håll - [ ...] jag vågar knappast tala om det vankelmod och den svaghet som jag finner hos mig själv. Min fot är så ostadig och vinglig, den vacklar och halkar så lätt och min syn är så opålitlig att jag känner mig som en helt annan när jag fastar än när jag har ätit; när hälsan och en klar, vacker dag ler mot mig, då är jag en älskvärd människa; om en liktorn klämmer på tån är jag sur, otrevlig och otillgänglig."

"Tusen ogenomtänkta och tillfälliga impulser uppstår inom mig. Antingen grips jag av ett melankoliskt humör eller ett koleriskt, ena stunden är det bedrövelse som behärskar mig av alldeles egna skäl, nästa upprymdhet. Jag tar upp några böcker: i en passage kan jag ha sett det mest intagande behag som verkligen gjort intryck på själen; nästa gång jag kommer till detta ställe är det en obegriplig och formlös massa för mig, hur jag än vrider och vänder och böjer och bär mig åt med det.
Inte ens i mina egna skrifter återfinner jag alltid innebörden i min första tankegång. Jag vet inte vad jag menade, och jag blir ofta bränd när jag försöker rätta och lägga in en ny innebörd när jag tappat bort den gamla, som var bättre. Jag går bara fram och tillbaka: mitt omdöme går inte alltid rakt fram, det flyter runt, irrar
som när en ynklig farkost
på öppet hav blir överraskad av en häftig stormby."

Utan all jämförelse i övrigt: jag känner igen mig...

I snigelfart genom Essayerna...

Ja, nu gör jag verkligen skäl för bloggnamnet! Ibland blir det bara några sidor om dagen. Men efter midsommar hägrar en semestervecka. Då ska jag läsa...

I det långa kapitlet "Försvar för Raymond Sebond" fortsätter Montaigne att nedvärdera mänskligt förnuft och kunskap. Det är verkligen ingen text att läsa okoncentrerat i småportioner.
Den är motsägelsefull. Den både hyllar sinnena som den enda vägen till kunskap och säger att denna kunskap är osäker och egentligen ingen kunskap alls.

"det finns ingen oföränderlig existens, varken i vår tillvaro eller tingens. Både vi, vårt omdöme och alla dödliga ting flyter och rullar ständigt. Följaktligen kan man inte sluta sig till något säkert om det ena från det andra, eftersom både den dömande och föremålet för domen är i ständig förändring och rörelse."

Sen hajade jag till när jag läste:

" "Gud har gjort människan lik skuggan; vem skall döma henne när ljuset gått bort och skuggan försvunnit?"
I verklighet är vi inget."

Gunnar Ekelöf! "Tag och skriv", i Färjesång:

"Du säger "jag" och "det gäller mig"
men det gäller ett vad.
I verklighet är du ingen.
Så jaglös, naken och formlös är verkligheten."

Ännu en av dessa märkliga förbindelsetrådar.
Trevlig midsommar!
Jag återkommer.

Tvånget att begära

Montaigne konkurrerades ut av barnbarnet hela helgen...

Men jag hann läsa den alltid lika kloka Nina Björk som i Dagens Nyheter 14 juni skriver under rubriken "Tvånget att begära"

"att vi i ett materialistiskt överflödssamhälle som bygger på tillväxt måste konsumera utifrån begär och inte utifrån behov. Våra grundläggande behov - mat, vatten, omsorg - är ju redan tillfredsställda. Samtidigt skulle vår marknadsekonomi, som vi har valt att utforma den, inte tåla att vi slutade köpa. Alltså måste vi begära när vi inte längre behöver."

I denna begärsdrivna (konsumtionsdrivna) ekonomi försvinner alla objektiva kriterier för vad vi ska konsumera och producera - allt är underkastat den individuella upplevelsen, den individuella sanningen om vad jag som konsument behöver. Ingen annan har ju min sanning, vet vad jag behöver.
Jag kan konsumera vad jag vill och skita i andra, skita i konsekvenser för samhälle och miljö. Och producenterna gör allt för att skapa och forma våra begär.

"Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på hennes känslor, hennes begär. Det problemet tror jag kommer att bli akut de närmaste åren."

Nina Björk beskriver på ett glasklart sätt detta dilemma. Men hon påvisar inget alternativ, egentligen. Eller gör hon det? Hon skriver att

"vår marknadsekonomi, som vi valt att utforma den"

inte tål att vi slutar köpa.

Slutsatsen måste vara att vi utformar marknadsekonomin på något annat sätt.
På ett sätt som är klokare, som inte eroderar både människor och miljö.
Går det? Jag är inte ekonom nog att bedöma det.
Kanske sitter vi ohjälpligt fast i detta dilemma och bara kan invänta något slags katastrof?

Björk menar också att denna relativisering av sant och falskt återspeglas i postmodern filosofi, där det inte går att skilja på sant och osant, äkta och falskt - och citerar Marx ord om att det inte är "människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande".