söndag 22 juni 2008

Snigelfart.2

Nu ljusnar himlen efter ett välbehövligt regn. Grönskan ser grönare ut. Det är en stilla, lite melankolisk söndagseftermiddag.
Om jag håller snigelfart genom Essayerna så är det en mycket långsam snigel. Inte underligt. Texten är, som vanligt hos Montaigne, omständligt slingrande, vindlande och full av utvikningar, späckad med citat, oändligt mångordig och saknar all klarhet i dispositionen - och så kommer dessa passager där denna kloka människa talar till mig tvärs genom århundradena.
"Jag, som spionerar så noga på mig själv och ständigt har blicken riktad på mig själv likt en människa som inte har mycket att göra på annat håll - [ ...] jag vågar knappast tala om det vankelmod och den svaghet som jag finner hos mig själv. Min fot är så ostadig och vinglig, den vacklar och halkar så lätt och min syn är så opålitlig att jag känner mig som en helt annan när jag fastar än när jag har ätit; när hälsan och en klar, vacker dag ler mot mig, då är jag en älskvärd människa; om en liktorn klämmer på tån är jag sur, otrevlig och otillgänglig."
"Tusen ogenomtänkta och tillfälliga impulser uppstår inom mig. Antingen grips jag av ett melankoliskt humör eller ett koleriskt, ena stunden är det bedrövelse som behärskar mig av alldeles egna skäl, nästa upprymdhet. Jag tar upp några böcker: i en passage kan jag ha sett det mest intagande behag som verkligen gjort intryck på själen; nästa gång jag kommer till detta ställe är det en obegriplig och formlös massa för mig, hur jag än vrider och vänder och böjer och bär mig åt med det.
Inte ens i mina egna skrifter återfinner jag alltid innebörden i min första tankegång. Jag vet inte vad jag menade, och jag blir ofta bränd när jag försöker rätta och lägga in en ny innebörd när jag tappat bort den gamla, som var bättre. Jag går bara fram och tillbaka: mitt omdöme går inte alltid rakt fram, det flyter runt, irrar
som när en ynklig farkost
på öppet hav blir överraskad av en häftig stormby
."
Utan all jämförelse i övrigt: jag känner igen mig...

2 kommentarer:

Lena/northofsweden sa...

Fredrik Lindström hade första Sommar i P1 och Lena Andersson det andra. Båda talade om begreppsparet förnuft och känsla. Jag vet inte vem av dem som sa något i stil med att människan inte är en konsekvent varelse - konsekvens ger Gulag. Jag tror det var Lena A.

Lennart Erling sa...

Montaigneläsning är verkligen ett botemedel mot övermod, bokstavstroende och fanatism.
Trots sin kritik av det mänskliga förnuftet för dess bräcklighet är M. inte någon förespråkare för vidskepelse och oförnuft - tvärtom, han stod för ett förnuft präglat av ödmjukhet, skepticism och tolerans.

Konsekvens ger Gulag... ja, den som menar sig veta vad som är rätt och nödvändigt i historien och kan peka ut de onda och behärskar medlen att konsekvent tillämpa dem kan gå mycket långt. Och jag tänker på Zygmunt Baumans "Auschwitz och det moderna samhället" som jag läste 1996. Om hur det moderna samhällets sociala ingenjörskonst i händerna på nazisterna (och med ett samtyckande folk) på ett fullkomligt rationellt sätt ledde till Förintelsen.