måndag 16 juni 2008

Tvånget att begära

Montaigne konkurrerades ut av barnbarnet hela helgen...

Men jag hann läsa den alltid lika kloka Nina Björk som i Dagens Nyheter 14 juni skriver under rubriken "Tvånget att begära"

"att vi i ett materialistiskt överflödssamhälle som bygger på tillväxt måste konsumera utifrån begär och inte utifrån behov. Våra grundläggande behov - mat, vatten, omsorg - är ju redan tillfredsställda. Samtidigt skulle vår marknadsekonomi, som vi har valt att utforma den, inte tåla att vi slutade köpa. Alltså måste vi begära när vi inte längre behöver."
I denna begärsdrivna (konsumtionsdrivna) ekonomi försvinner alla objektiva kriterier för vad vi ska konsumera och producera - allt är underkastat den individuella upplevelsen, den individuella sanningen om vad jag som konsument behöver. Ingen annan har ju min sanning, vet vad jag behöver.
Jag kan konsumera vad jag vill och skita i andra, skita i konsekvenser för samhälle och miljö. Och producenterna gör allt för att skapa och forma våra begär.

"Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på hennes känslor, hennes begär. Det problemet tror jag kommer att bli akut de närmaste åren."
Nina Björk beskriver på ett glasklart sätt detta dilemma. Men hon påvisar inget alternativ, egentligen. Eller gör hon det? Hon skriver att

"vår marknadsekonomi, som vi valt att utforma den"
inte tål att vi slutar köpa.

Slutsatsen måste vara att vi utformar marknadsekonomin på något annat sätt.
På ett sätt som är klokare, som inte eroderar både människor och miljö.
Går det? Jag är inte ekonom nog att bedöma det.
Kanske sitter vi ohjälpligt fast i detta dilemma och bara kan invänta något slags katastrof?

Björk menar också att denna relativisering av sant och falskt återspeglas i postmodern filosofi, där det inte går att skilja på sant och osant, äkta och falskt - och citerar Marx ord om att det inte är "människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande".

6 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Marknadsekonomin är gammal och klarar sig bra undan kritik tror jag. Bekymret är den kapitalistiska utväxten på marknaden som just kräver ständig expansion för att inte dö, och som dessutom lätt urartar i spekulation och krascher.

Stora ekonomer som Joseph Schumpeter (och Marx också i en bisats har jag för mig) tvivlade på att det var behov som orsakade produktion - snarare att utbudet/produktionen drev fram behoven. Och med tanke på den roll som säljfrämjande åtgärder spelar i dagens samhälle verkar det ju som om viljan att totalt oombedd konsumera vad som helst är ganska liten. Även i den rätt ynkliga neoklassiska nationalekonomin antar man att tillfredsställelsen av ökad konsumtion blir allt mindre ju mer man konsumerar. Det finns för övrigt undersökningar som visar att svenskarna var mer nöjda på 50-talet än idag, och där kanske det finns ett samband med glädjen av ökad konsumtion? Knegaren som kunde köpa ett kylskåp 1955 var säkert gladare än knegaren som köper att kylskåp 2008.

Det kanske är så att ett antal samverkande kriser framöver driver fram en situation där "vi" som accepterat det nuvarande systemet faktiskt måste genomdriva en ny modell för att säkra vår överlevnad. För Jordens resurser är inte outtömliga. Vägen ut ur fossilbränslesamhället kan bli besvärlig, men möjligen också på sikt en välsignelse.

Lennart Erling sa...

Vad jag är rädd för är att de där samverkande kriserna som gör att vi måste tänka om blir av ett slag som vi inte ens vill tänka på. På mitt mest pessimistiska humör ser jag ingen ljusning alls.
I ljusare stunder tänker jag mig ett lugnt, förnuftigt, miljömedvetet, långsiktigt tänkande, solidariskt samhälle, där vi med nya tekniska lösningar faktiskt kan hantera det som idag ser ohanterligt ut.
Men det väger över åt det pessimistiska hållet.

Björn Nilsson sa...

Skrev jag inte någon gång att om man är pessimistisk är det lättare att få glada överraskningar? Antag att solidaritet faktiskt är en grundläggande mänsklig egenskap (en egenskap som gör att vi kan existera som gruppvarelser och därmed leva över huvud taget) och att den kan plockas fram om dagens nedbrytande klassamhällen med sina otäcka särintressen försvinner?

Lena/northofsweden sa...

I hjärtat är jag optimist, i förnuftet är jag pessimist. Jag är rädd att vi människor är alldeles för kortsiktiga och egoistiska av oss och jag fruktar verkligen de kriser ni talar om. Framför allt för mina barns skull, naturligtvis.
Kan du skicka Björks krönika på något sätt? Märkligt att DN inte lägger ut dem på nätet!

Lennart Erling sa...

Björn:
Visst vill jag anta att solidaritet är en grundläggande egenskap. Finns det inte forskning som visar att altruism är en egenskap som gynnas av evolutionen? Men krafterna som motverkar den är starka.

Lena:
DN är av någon anledning långsamma med krönikor ibland. Men jag skickar en fil från databasen Presstext till din (tror jag) algonet-mail.

Björn Nilsson sa...

Jo, bland annat finns det en primatforskare (eller apforskare, för att uttrycka det klarare) som heter Frans de Waal som lagt fram just teorier om altruismens betydelse. Mitt första blogginlägg handlade just om det. Vi får bli lite snällare och hjälpa varandra att plocka lössen ur pälsen!